Stackars sambo!

Idag tog hormonerna det bästa av mig. Började så smått mucka lite gräl med sambon då kände mig så jäkla irriterad, utan anledning egentligen. Han är ju så snäll och omtänksam min gubbe, och där satt jag och var otrevlig. Jag började gråta och stängde in mig. Han kom efter och ville trösta, frågade vad det var egentligen. Skickade ut honom ur rummet och bölade som ett barn. Efter nån timme kom jag ut, han var tyst. Jag sa inte ett ord, inte heller han. Till slut satte han sig bredvid mig, frågade försiktigt igen vad det var med mig. Jag sa att jag känner mig oattraktiv, att jag är rädd att han ska tröttna på mig och hitta en tjej som ger honom det inte jag kan just nu. Jag har gått upp över 12 kilo, och har 10 veckor kvar. Jag kan knappt raka mina egna ben, jag orkar inte klä på mig vissa dagar utan går runt i myskläder. Orkar inte sminka mig, eller ens kliva ur sängen ibland. Jag har i och med att jag känner mig oattraktiv minskad sexlust, och jag oroar mig över att han ska leta sig till nån annan. Bölade hela tiden. Men min sambo, min underbara fantastiska sambo påpekade att han också går runt i myskläder mest hela tiden, att det inte gör nåt att jag inte rakar mina ben för det spelar ingen roll för honom, han sa att han tycker jag är snygg ändå när jag går runt tjock i min morgonrock. För han är så glad att vi ska ha barn ihop. Han sa att han aldrig nånsin skulle gå till en annan tjej för det jag ger honom och har att erbjuda räcker mer än väl, och att han älskar mig oavsett hur stor jag blir, hur hårig jag än är och fast än att jag går runt som en slöfock i myskläder. Han for sen iväg och köpte en chokladask åt mig, höll om mig länge, pussade på mig och talade återigen om hur mycket han älskar mig. Vem började böla då? Jo, jag. Får ju så himla dåligt samvete att jag tänker såna saker om honom, men jag tror inte jag är ensam. Hormonerna är ju kända för att göra vanligtvis "normala" fruntimmer till monster rent ut sagt. Jag har klarat mig hyffsat bra, men idag hade jag en svacka. Hur kan jag tänka så om min gubbe? Huvva, dåligt samvete. Men han säger att han förstår, att han finns för mig om det är nåt. Vad skulle jag göra utan honom? Men för mig är det en stor omställning. Att gå från 49 kilo, från vältränad form med nästan dagligen nyrakade ben, till att väga ca 62 kilo och se ut som en grottkvinna. Det är ovant, jag känner mig inte snygg helt enkelt. Spelar ingen roll hur många som säger hur fin man är osv, det fastnar inte. Men, som sagt, bara 10 veckor kvar. Men efter det lär jag vara likadan, fast ha en degmage istället för en badboll. Nerspydd, ofräsch efter att ha ammat osv.

Men, i slutändan är det så jävla värt det. Jag har en sån tur som har min karl, han är verkligen den mest fantastiska man jag någonsin träffat. Och ja, jag talar om för honom hur mycket jag älskar honom och mycket han betyder för mig. Det är nåt hormonerna inte kan ta bort.