Sov så gott, älskade.

För ett år sedan ungefär flyttade jag till falun för att börja mitt liv och plugga till något jag i hela mitt liv velat bli - lastbilschaufför. Det kändes som att de mesta började ordna upp sig, för oss alla, och de flesta utav mina syskon hade blivit så pass stora att vi flyttat hemifrån och mina föräldrar kunde få lite dit för dem själva, som de inte haft på 25 år.

[image1]

Men i september får livet en ny vändning, när vi får veta att pappa efter en längre tid haft svårigheter att äta har en elakartad tumör i halsen. Han börjar på cellgifter i oktober och han svarar väldigt bra på det, och enligt honom är allting bra trots att han vissa kvällar får krypa upp till sängen för att han har sådana kramper, men han klagar inte. Han försöker leva som han brukar och försöker jobba på som vanligt, han är målare och jobbar åt en flyttfirma.. Han ringer ofta och det märks att det har förändrat honom på något sätt.. Vi firar jul tillsammans och han hinner fylla 45. Så någon gång under vintern 2013 bestämmer de sig för att operara honom, för de hittar inga metastaser, för då hade de aldrig gjort operationen då den är så pass stor. Och enligt läkarna har operationen gått bra, trots att det läcker ur ett dränage, så de är tvungna att göra en till operation för att stoppa läckan. Han får lungkollpas, blodförgiftning och hamnar i respirator. Men efter ett par veckor blir han flyttad från uppsala till falun för att sedan bli utskriver och hemskickad trots att han inte orkar gå eller knappt kan äta.. han är hemma ett tag, han orkar knappt göra någonting, han orkar inte värma på en liten matbit ens, han ligger mest i sängen och spyr ofta. Han som annars är en väldigt aktiv som aldrig har tid att sitta stilla, han ligger mest i sängen.. Han får lunginflammation och blir inlagd i falun och utskriven dagen efter. Runt påsk är dom på återbesök i uppsala och där är det otroligt förvånade över att han är i så dåligt skick att de insisiterar på att lägga in honom där men det vill han inte så han blir inlagd i falun, i uppsala får man även reda på att de hade hittat metastaser i lymfköttlarna som de tog bort.

Jag åker till sjukhuset varje dag och besöker honom.. Det är skönt att bara vara där med honom. Men runt påsk får vi reda på att de har spridit sig till lungorna, skelettet, ländryggen och att han har fått hudmetastaser. Det är påsk så det dröjer innan vi får veta om det finns någonting att göra men jag har inte tappat hoppet ännu.. Men efter helgen kommer dommen - det finns ingenting man kan göra! Min pappa kommer alltså att dö och jag gråter hela tiden. Jag är hemma från skolan för att jag hellre är med min pappa, fast jag vet att min pappa tycker det är onödigt. Men jag vill ju umgås med honom så mycket som möjligt och jag vill inte att han ska vara ensam.... Han ser sig själv som en börda.

Men han ska så småningom bli flyttad till hemstaden och det blir han på tisdagen den 9 april. På onsdagen är det sista gången jag hör av honom trots att jag skickade sms. Jag fyller år onsdagen därpå så vi tänkte inte åka dit förens då. Men på fredagen känner jag att jag måste få träffa pappa och vi åker dit. Jag går in dit och vänder i dörren och jag gråter. Det där är inte min pappa! Han är så påverkad av morfin och muskelavslappnande, han har så jävla ont att man kan inte föreställa sig, han sover mest, han andas djupt, det hörs och syns.. Det är hemskt att se. Jag mår så jävla dåligt att jag vet inte om jag orkar gå in till honom igen. Men min sambo är med som vittne och de skriver testamenetet då mina föräldrar inte är gifta..Min mamma ska sova över så vi följer med hem så hon kan laga mat och plocka ihop grejer. Jag visste inte om jag skulle orka följa med för att jag mådde så jävla dåligt. Men mamma sa till mig att se hur jag kände sedan kunde vi gå om det blev jobbigt så vi följde med upp. Klockan 19:10 begav vi oss och jag sa att jag älskar honom och han sluddra att han älskar mig med och till min sambo säger han "tack för att du finns Fredrik" och det säger han inte ofta till folk!

Vi är hemma en stund och jag skickar sms och frågar hur det går. Får inget svar men tänker inte mer på det. Men klockan 21:27 ringer mamma, "Hej Felicia" säger hon och jag tror det är pappa, hon gråter och säger att han precis somnat in och jag skriker. Vi skyndar oss dit, det är väl ungefär 7 mil och det kändes som en evighet, det var mörkt och kallt den natten, och det snöade.. Min pappa blev 45 år och han lämnade en stor tomhet efter sig. Han var mycket omtyckt och hade många vänner, han var rak och principfast. Han var världens roligaste och underbaraste person!

Jag saknar honom så förbannat jävla mycket att jag ibland funderar på att avsluta detta liv för att få träffa honom igen.. Det gör så förbannat jävla ont i hjärtat. Mitt hjärta kommer aldrig bli helt igen. Men nu lider han inte i alla fall och det är de enda som känns skönt. Om jag saknar honom så jävla mycket nu hur mycket kommer jag inte sakna honom sedan då?

Önskar att de fanns någon som varit i samma situation och visste precis hur det kändes. Någon utomstående för ibland känner jag mig desperat över att få prata med någon som varit där. För har du inte varit där så vet du inte hur det är, tro mig. Du kan föreställa dig men du vet inte hur förbannat ont i hjärtat det gör..