Sorterar informationen..

Jag har nu betsämt mig för att ABSOLUT behålla barnet!!
Kosta vad det kosta vill på alla plan.
Maken är inte glad alls.
Men det är ju lätt för honom att fundera i andra banor då han redan har 3 sen tidigare.
Jag har inga!
Den 1 juni fyller jag 40 år och mina chanser att kunna bli gravid ökar inte direkt.

Jobbade 3&4/5 för jag tyckte att jag mådde såpass bra. Var bara väldigt tankspridd vilket skapade flera komiska situationer och mina arbetskamrater fnissade glatt så fort dom såg mig.
TRÖTT TRÖTT TRÖTT!

Jagade min behandlande läkare för att prata om min medicin. Den ökar ju risken för läpp & gomspaltsmissbildningar.
Bokade tid hos läkaren på MVC där jag ska gå..

Onsdag 5/5:
Kl.13.00 travade jag in till läkaren som visade sig vara världens mysigaste man!!
Han är någonstans mellan 55-60 och så lugn, mjuk och trevlig. Jag berättade rakt upp och ner exakt som det är med mina diagnoser, mediciner, cystorna på äggstockarna och slutligen om mina hemförhållanden.

Det vaginala ultraljudet visade en liten plutt i min livmoder, vars hjärta pickade på som bara den!
Min lilla plutt är alltså 6,5 mm och jag är nu 6+2.
Tårarna bara rann!!
Jag älskar redan den lilla så hårt!

Läkaren har nu remitterat mig till specialistmödravården pga. mina diagnoser och medicinerna jag äter plus min ålder.
Han ville också behålla mig hos dom på de allmänna besöken och jag tackade ja såklart.
Han försäkrade mig om att jag fixar det här oavsett vad som händer och jag fick världens största och varmaste kram innan jag gick.

Lugnet efter det besöket sitter i fortfarande!

Det var länge sedan jag kände mig så tillfreds med mig själv.

Jag har halverat medicinen enl. ök. med min behandlande läkare och börjat käka folsyra.
Lergigan comp kanske tar udden av illamåendet som dyker upp ibland.

På onsdagskvällen sa M (min man) att han vill göra ett faderskapstest..
(Pga att vi har ett tufft år bakom oss, av flera orsaker, så har även vårt kärleksliv legat på is periodvis.)

Jag grät först av kränkningen som sådan men sa sedan bara att han självklart få det!
"När du sen har svaret i din hand där det står klart och tydligt att du är pappan så ska du omedelbart skriva papper på att du avsäger dig ALLT som rör barnet och ger mig ensam vårdnad!!"

Han sa inget mer och sov på soffan den natten.

Han messade på dagen igår (torsdag) och bad om ursäkt för det han sagt men han pendlade sen mellan att vara spydig och antyda saker och sen vara snäll.
Jag fattar att det måste vara ett helvete men jag hade inte planerat det här och jag har inte lurat honom.

Åkte en vända ensam igår och traskade in i en barnbutik.. Föll för frestelsen att köpa ett par nappar som det står "pytteliten" på.
Har hängt en av dom på min bilnyckel.
Kanske har det med den lilla gnutta oro som infinner sig när jag mår så oförskämt bra att jag undrar om jag verkligen är gravid..?..
Min plutt är ju så pytteliten ännu..

Nu är det fredag och jag sitter i sängen med min laptop i knät.
Kämpar med rökbegäret, och jag har dragit ner, men har ändå dåligt samvete samtidigt som jag inser att jag fick veta först i söndags.
Jag har rökt i så många år så det är bara inte så lätt att sluta rakt av trots plutten i magen.
Tillåter mig just att ta morgonciggen till kaffet men avstår de senare 3.
Det är nu 3 timmar sen jag rökte sist :)

Ska nog äta upp Yakinikun jag lämnade kvar igår *MUMS* fast jag skulle nog hellre vilja ha typ 15 laxrullar med massor av wasabi istället..
Men det är ju bara att glömma!