sorglig värld.
fundersam-unggravid · 2011-08-24 · 603 visningar
Jag känner bara att hela situationen kring att jag är gravid har blivit dyster och sorgsen. Jag pratar inte längre så mycket om bebisen utan är mer sluten i mig själv och grubblar, det här är ju vårat liv.. Våran lycka som vi har skapat och jag känner mig bara värdelös.. Är idag i vecka 14+3..-
Det är bara när jag är runt sambons släkt som jag kan känna som jag bör känna kring min graviditet, lycka! För dom är lyckliga!
Min mamma var helt nollställd till min graviditet, hon önskade att skolan var klar före och sa inte så mycket mer och det gjorde mig ledsen.
Min pappa har jag inte längre kontakt med så han vet ingenting och förtjänar inte att få ett underbart barnbarn för den delen heller.
Jag känner ångest över att skolkamraterna inte vet och kan inte heller förmå mig att säga det och sedan bli skolans nya skvallerobjekt.
Jag har fått jätte svårt att sova och känner mig inte alls lika positiv till graviditeten som tidigare. Jag vill och ska ha mitt barn men jag känner mig så påverkad av alla andra.
Såg tidigare idag på en dokumentär om den utvecklingsstörda Martin. En sån underbar pojke som kämpade in i det sista. Då kände jag bara hur oerhört sorglig och patetisk världen är, att man dömmer och får så oerhört många människor att må dåligt helt i onödan när det finns så många andra människor som bara försöker ta sig igenom en dag till.
Varför kan inte fler tänka så? Varför kan inte min mamma känna lycka över att få ett barnbarn när vi i våran familj har förlorat så mycket?
Lika min mormor kommenterar ofta om att jag bor hos min sambo, dom kan inte riktig acceptera att jag bor där. Och för mig är det jätte jobbigt.
Dom ser mig inte alls som en vuxen människa och när jag påpekar det ska jag automatiskt klara av allting istället för att inse att man som snart 19 år inte kan allting i världen men inte vill bli sedd som en 16 åring längre.
Jag känner bara att det finns så mycket negativt i samhället. Man ser inte det som är gott. Jag önskade att jag hade egenskapen som så många har, att bara kunna skita totalt i vad andra tycker och göra precis som man vill! Att jag hade lite skinn på näsan helt enkelt! Men det tror jag aldrig att jag kommer att få.
Jag vet inte hur jag ska finna lyckan..
Det är bara när jag är runt sambons släkt som jag kan känna som jag bör känna kring min graviditet, lycka! För dom är lyckliga!
Min mamma var helt nollställd till min graviditet, hon önskade att skolan var klar före och sa inte så mycket mer och det gjorde mig ledsen.
Min pappa har jag inte längre kontakt med så han vet ingenting och förtjänar inte att få ett underbart barnbarn för den delen heller.
Jag känner ångest över att skolkamraterna inte vet och kan inte heller förmå mig att säga det och sedan bli skolans nya skvallerobjekt.
Jag har fått jätte svårt att sova och känner mig inte alls lika positiv till graviditeten som tidigare. Jag vill och ska ha mitt barn men jag känner mig så påverkad av alla andra.
Såg tidigare idag på en dokumentär om den utvecklingsstörda Martin. En sån underbar pojke som kämpade in i det sista. Då kände jag bara hur oerhört sorglig och patetisk världen är, att man dömmer och får så oerhört många människor att må dåligt helt i onödan när det finns så många andra människor som bara försöker ta sig igenom en dag till.
Varför kan inte fler tänka så? Varför kan inte min mamma känna lycka över att få ett barnbarn när vi i våran familj har förlorat så mycket?
Lika min mormor kommenterar ofta om att jag bor hos min sambo, dom kan inte riktig acceptera att jag bor där. Och för mig är det jätte jobbigt.
Dom ser mig inte alls som en vuxen människa och när jag påpekar det ska jag automatiskt klara av allting istället för att inse att man som snart 19 år inte kan allting i världen men inte vill bli sedd som en 16 åring längre.
Jag känner bara att det finns så mycket negativt i samhället. Man ser inte det som är gott. Jag önskade att jag hade egenskapen som så många har, att bara kunna skita totalt i vad andra tycker och göra precis som man vill! Att jag hade lite skinn på näsan helt enkelt! Men det tror jag aldrig att jag kommer att få.
Jag vet inte hur jag ska finna lyckan..
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.