Sömnös natt.

Ungen vaknade när jag skulle somna, gjorde misstaget så jag steg upp, försökte lägga ner henne igen. Nu är det så så hon är extremt mammig och har hemsk separationsångest(från mig) och misstänker nattskräck för hon vaknar varje natt och gråter.

Jag försökte ju lägga ner henne igen ett tag, sedan böt vi så sambon fick ta över. Då fick hon panik, skrek det värsta skrik jag någonsin hört - hon var livrädd!! Så hon fick komma och sova på mig. Eller försöka sova. Hon tog tag i mig, steg upp, släppte taget och lutade sig bakåt och höll på så en stund. Sedan låg hon en stund och pruttade mig i ansiktet :) och så kröp hon och la sig ner i fotändan av sängen och kröp sedan ur sängen och sket ner hela sig, bara att stiga upp och tvätta av, försöka sova igen, la ner henne i sin säng och det gick bra, pratade en stund och började sedan med sitt fejkgråt "äääÄÄÄäää" "EEEEeeeeee" men då steg sambon upp och tog upp henne, jag blev en surtant och tackade för att han fick henne att gråta på riktigt så han gick då runt med en gallskrikande unge till klockan 4 då hon somnade. Själv somnade jag runt 7 imorse när ungen vaknat och fick komma och sova med mig, sambon hade åkt till jobbet. Jag sov så djupt då under de 3 timmar jag fick sova så jag inte hörde när mobilen ringde(sjuttielva gånger). Dagen var förstörd, för nittielfte gången kom barnrådgivaren på att det inte passar med ettårskontrollen idag heller. KAAAAAAAN hon inte bara ge en tid efter att hon kollat genom alla sina sjuhundranittielva kalendrar?

Nå, vår underbara hemhjälp kom och tog ungen under armen, sa åt mig att jag ska lägga mig ner och vila och varva ner. Det gjorde jag inte, jag satte mig med kaffekannan och mobilen och spelade spel och drack kaffe, lugnade ner mig och började diska. Hemhjälpen kom hem med en nöjd, utvilad tös som jag sedan busade med mellan mina försök till att diska resten.

Nattens övning på att stå själv lönade sig för idag släppte hon taget medvetet och stod läääänge och viftade med en bok, hon står stadigt men hon är försiktig när det gäller att stå eller gå själv, tur tycker jag :)

Ja, natten var verkligen en liten påminnelse om förra året, när tösen var en dag gammal drog hon till och skrek hela natten för första gången, behöver jag säga att det är underbart att den tiden är över? ;)

Var och hälsa på hemma hos mina föräldrar idag och jag tog tjuren vid hornen och frågade mamma VAAARFÖR hon har så mycket emot att vi vill bygga hus? Hon sa att det är för stort, måste låna och det kommer förstöra vårt förhållande och vårt humör, att varje natt somna med tankar om lånet. MEN hur som helst kommer vi vara tvugna att låna för att kunna flytta till ett hus. Vi hittade ett som vi tycker är perfekt, det är billigt oxå så det är ett stort plus. Mamma sa oxå att jag kommer inte klara av byggandet, för då måste jag sitta hemma själv flera dagar i sträck ensam med ungen, göra allt själv osv. Men jag behöver ju inte sitta hemma med ungen ens, vårt hus kommer att vara några hundra meter från sambons föräldrars hus, jag och ungen kan ju sitta där. Jag har körkort och sambon behöver ju inte bilen när han ska bygga hela tiden så jag kan åka till mammas och pappas eller hälsa på någon vän.

Pappa tog iaf och förklarade åt mamma hur stort huset vi vill ha är, han förklarade hur rummen var och allt sånt så mamma slutade med sitt "ni får inte". NU har vi iaf mina föräldrars stöd, gäller bara för sambon att prata förstånd med sina föräldrar nu, eller sin mamma för hans pappas stöd får vi aldrig. Inget är någonsin tillräckligt bra för honom.