som ett psyko

Nu är lillkillen beräknad om 20 dagar, och jag bara fasar för den första tiden..

Jag har alltid kommit bra överens med min killes släkt, tills jag blev gravid, då fick jag svårt för dom och mkt beror på att de försöker förklara för mig hur jag ska vara gravid, vad han ska heta och de försökte tom övertala mig att inte göra könsultraljudet som jag hade bokat, för det "förstörde överraskningen" då bara rann det över för det tkr jag är mitt och killens beslut, INTE deras. Dom har inget med det att göra överhuvudtaget..

killens mamma, pappa och pappas nya är helt ok, tror de förstår och även kan läsa på mitt kroppsspråk att jag inte gillar det.. Det är farmorn och övrig ingift släkt, alltså inte ens släkt som lägger sig i..

Sist de var här bröt jag ihop så fort de satte sig i bilen, var såå förbannad så höll på o dö( är nog mkt hormoner också men). Anledningen är att den släktens typ "förfader" hette Einar, och de tkr att jag ska döpa min son till Einar, hallå liksom?!

De kallar honom iaf redan för det, och det gör mig rent ut sagt rasande.. jag vill bestämma själv vad mitt barn ska heta och det tkr inte jag är så konstigt.. Är rädd att de kmr fortsätta kalla honom för det även när han är ute och vi har avslöjat namnet( som vi har varit tysta med hitills)

Av den här anledningen har jag tagit avstånd från hans släkt, och fasar verkligen för första tiden.. jag vet inte hur jag kmr känna men kmr nog inte lämna ifrån mig barnet till tex farmorn frivilligt..

känns redan som jag kmr vara ett psyko som vaktar honom med näbbar och klor.. Jag vet att det är min killes barn också, men han känns ändå lite lite mer som min.. han har ju vuxit i min mage.

Är jag ensam om att vara såhär "vaktig" inför hans släkt?