Som att vara kär

Så känner jag för min son, fast tusen gånger mer.. och med den uppenbara skillnaden att man naturligtvis inte är attraherad av sitt barn. Kan titta på honom hur länge som helst, hans välformade snäckor till öron, ljusa ögonbryn, de långa svepande ögonfransarna, hans lilla mun som trutar så fint när han "pratar"... och kanske vackrast av allt, hans leende. När han ler spelar ingenting annat i världen någon roll. Även när han är skitjobbig och mamma får passa honom, springer jag dit efter en timme för att vara utan min skrutt känns tomt och fel. När han sover smyger jag in och tittar på honom, och får ibland nypa mig i armen för att inte pussa honom så att han råkar vakna. Vackra, älskade Alexander!