Socker, socker, socker

Jag vill ju hålla bort socker från ungen så länge som möjligt, just för att socker är onödigt.

Tyvärr håller inte sambons familj med. Imorgon är ungens första kalas och jag har sagt nittielvamiljontals gånger "IIIIINGET SOCKER!!!" och "OSOCKRAD grädde". Sambons pappa sa idag att det är väl klart att hon ska ha socker i grädden, jag sa "NEJ!" och så frågade han vem som sagt att hon inte får socker, "jag". Tydligen kan han inte acceptera vad JAG, som är Adelas mamma, säger... "Klart hon måste ha socker i grädden"... PYTTSAN! Sambons mamma tycker att det är väl självklart att ungen ska få äta alla kakor imorgon "det är ju ändå Adelas kalas" JA - det är hennes kalas MEN det betyder inte att hon ska få äta en massa jävla socker bara för det. JAG har sagt nej, det är JAG som är mamman, JAG som bestämmer.

Sambon kan inte öppna sin käft så ungen har redan fått nappen doppad i mycket sockrad grädde... Blir så arg. Alltid är det jag som måste säga till.

Likaså förstör sambons föräldrar våra rutiner. Ungen äter 5ggr/dag, EN tallrik gröt på morgonen, EN burk frukt/bärpuré som mellanmål, EN tallrik varm mat och som mellanmål brukar hon få EN flaska ersättning, men det byts ibland ut till bröd och frukt för hon slutar få ersättning när vi har slut på det, och innan hon ska sova får hon EN flaska välling. Så gör inte de. När de äter matar de i henne mat som inte är osaltat(!!!), hon får bär varje gång hon gråter(!), hon får minst två tallrikar varm mat, gröt och efter ersättning får hon puré, hon får ca tre burkar puré som mellanmål och så äter hon nästan hela tiden däremellan. Hon sover även en gång/dag nu och det efter klockan 12. Sover hon där så vaknar hon på natten tar de upp henne och LEKER med henne - MITT I NATTEN!! Sambon märker inte av hur de förstör våra rutiner men jag är ju hemma hela tiden så jag blir alldeles galen och ungen vet varken ut eller in. DE FÖRSTÖR JU BARA! Likaså måste jag tydlligen skälla ut ungen när hon viftar med någon penna så det kommer märken på väggen, varför skulle jag skälla ut min unge för något som inte är fel? Hon visste ju inte att hon ritade på väggen!!

Nä, jag blir så arg, så galen, så ledsen. Jag vill inte att de ska få träffa ungen om de aldrig lyssnar på mig. JAG ÄR MAMMAN! JAG HAR FÖTT HENNE!

Jag är så arg så jag skulle kunna avboka hela kalaset och bara ha för min familj nästa söndag. Jag är så arg så jag skulle kunna ta ungen under armen och flytta hem till mina föräldrar igen. Pinsamt att jag blir så arg för lite(mycket) socker och förstörda rutiner. Men de förstör bara allting verkar det som.

Önskar sambon kunde ta tummen ur röven och öppna käften någon gång, vilket jag påpekade senast idag. Ibland funderar jag om han ens vet om att HAN ÄR PAPPA! Han gör ju inte ett piss. Ungen tjuter bara när hon är med honom, inte så konstigt för det var HAN som skällde ut henne när hon viftade med pennan, han fick själv en utskällning då av mig, skitsamma att han är pappa - INGEN skäller ut min unge när hon är så liten så hon inte kan skilja på rätt och fel, när hon viftar med en BLYERTSPENNA så det kommer lite blyfärg på en vägg. Åh, en sån skitdag. SKITSKITSKITDAG!

Morgondagen blir ännu värre, för sambons farmor och moster ska på kalas och det är de som doppar nappen i socker. Vill inte vara med. Vill hem till mamma och pappa där någon iaf ACCEPTERAR OCH RESPEKTERAR MINA VAL. Det är ju MITT BARN det gäller. Skiter i hur "alla andra" gör med sina barn. Jag var själv ett barn som fick sjuhelvetes med socker som liten och även mina syrror fick det - vi var hemska. Hemskt sockerberoende. Letade genom alla skåp hemma för att få tag på godis eller kakor, fanns det inte åt vi sockerbitar. JAG VILL INTE ATT MIN UNGE SKA BLI SÅ! Jag VILL hålla bort socker så länge som möjligt - för hennes bästa. Tydligen vägrar folk som inte är min unges föräldrar att inse det...