snigelmaraton?

Känns som att man är med i ett snigelmaraton just nu. Veckorna går så sjukt långsamt och jag kommer nog inte känna mig "säker" förrän v.13. Två veckor kvar. Ororar mig fortfarande sjukt mycket för att få missfall eller att bebisen ska vara död eller liknande. Så mycket tankar som snurrar. Och egentligen kommer jag ju inte få veta det förrän RUL heller. Vilket blir nån gång om två månader. Synd att man har stenkoll på mens och ägglossning, annars hade man kanske kunnat få göra ett ul bara för att få höra hjärtat slå...

Jag har ju så ont hela tiden också, sen vecka 6 har jag till och från haft sjukt ont i livmodern och bara väntat på att det ska börja blöda, men det har det inte gjort. Sen när jag lärt mig känna igen den värken som något troligen ofarligt så kommer en annan värk som jag inte känner igen och får panik igen. Kul att den här eviga mammaoron för sina barn börjar redan innan de är födda.

Min sambo är fantastisk även om han inte fattar så mycket än mer än att jag mår pyton och börjar bli ocharmigt fet av allt småätande. Han är dessutom en sån där som vägrar att oroa sig i onödan och tycker att jag ska förutsätta att jag har ett friskt växande barn i magen. Vilket är helt rätt egentligen men hur ska man någonsin kunna sluta fundera?

Vill bara att dagarna ska gå.