Smyger sig på..

Känner hur den sakta smyger sig på, kryper in och bosätter sig under skinnet, lägger sig som en svart klump i magen, sätter sig som en sten i halsen, tomt stirrande ögon.. Inte igen, jag blev ju fri, lyckades ta mig loss men nu är jag tillbaka i dess envisa grepp, depressionen omfamnar mig och jag vill bara skrika men munnen förblir sluten och tyst. Det värsta är att veta vad som väntar en men inte kunna göra något åt det. Jag var ju fri för tusan! Lämna mig ifred, jag har redan vunnit över dig, varför ska jag behöva kämpa mot dig ännu en gång? Jag befriade ju mig själv från både dig och ångesten så varför kan jag inte få vara ifred nu? Efter 21 år som olycklig är allt jag ber om att få bli lämnad ifred från dig och dina vänner, mina ovänner. Är jag inte värd att få vara lycklig?

Tack gode gud för att min dotter finns så att jag orkar kämpa ytterligare en gång.