Skuldkänslor och hormoner

Idag fyller min man år. Grattis till honom.
Han har lite åldersnoja och så, men det är väl rätt normalt när man fyller 29, kan jag tänka mig.

Jag har inte köpt något till honom, utan tänkte mig en dag där han får bestämma mat, jag lagar och en dag som är helt tillägnad honom. Känns inte som att han fått det på senaste, med graviditeten och allt. Allt och alla är liksom fokuserade på mig och min mage och det känns som att han hamnar i skymundan. Plus att jag inte har någon ekonomi för att köpa något heller...

Men han är besviken. Och då känner jag mig elak och får massa skuldkänslor. Jag har sett en grej på internet som jag tror skulle vara perfekt för honom. För typ 400 kr. Plus frakt. Men jag har inte råd med den just nu. Har 1800 på kontot och fick precis elräkningen på 1300... Har funderat på det hela veckan, om jag ska åka till stan och bara köpa något för att ge honom något, men det känns så fel. Att ge en present bara för att man borde, istället för att förklara hur det ligger till och försöka ge den där saken lite senare kanske istället. Så att det faktiskt är något som är eftertänkt och inte bara något "för att".

Och dessa hormonerna göra ju inte saken bättre. Börjar gråta för minsta lilla, känner mig kass och som världens sämsta fru... Och det känns som att han tittar på mig och tänker "om du hade haft ett jobb hade det inte varit såhär". Men det är inte som att jag inte letar jobb. Jag kan inte hjälpa att ingen vill anställa mig. Eller ens låta mig komma på intervju. Ska på någon rekryteringsträff imorgon på Arbetsförmedlingen. Hoppas att det ger något.
Annars tror jag att jag fullkomligt bryter ihop...