Skriva till barnet

Var och hälsade på mamma och pappa igår och fick då dagböcker som mamma skrev när hon var föräldraledig - till mig. Ja pappa skrev i den när han var hemma med mig, och till och med morfar hade skrivit i den. I böckerna fanns tankar, betraktelser, vad vi gjort, min utveckling, ja allt.

Jag växte upp utan att känna mig älskad av mina föräldrar alls. När vi kom hem igår kväll (köra bil i snöstorm var inte trevligt!) läste jag alltihop och satt i soffan och grät som en dåre. Uppenbarligen var jag ett mycket älskat barn, åtminstone tills mina bröder föddes och stal all uppmärksamhet. Det mesta som stod där i känsloväg trodde jag inte att min mamma känt alls. Så det värmde verkligen att få läsa att hon haft alla de där känslorna när jag föddes. Och att läsa min sedan 23 år döde morfars ord - som han skrev när mormor och morfar satt barnvakt - det fick mitt hjärta att gå itu. Jag kommer inte ens ihåg min morfar så att få läsa vad han och mormor hittat på med mig, hans tankar och känslor - det var enormt för mig.

Så självklart kommer jag göra detsamma när den här ärtan tittar ut i höst. Skriva till mitt barn. I dagboksform. Om vad som händer, vad jag känner, allt. För kanske blir barnet en dag en trotsig tonåring som inte alls känner sig älskad, eller så kanske något händer med min man och mig. Då ska barnet kunna få läsa hur enormt omtyckt och efterlängtad, och älskad h*n var för oss.

Vår älskade ärta. Så efterlängtad. Kan inte tiden gå lite snabbare? :-)