Sketna jävla dag!

Livet borde ha en mening, livet HAR en menig nu.

Men varför känner jag ändå att livet inte har någon jävla mening alls.

Jag vill glädjas åt mina fina änglar. Dom små solstrålarna som gör att jag kliver upp ur sängen varje dag. Men det är på autopilot. Vore det inte för dom skulle jag dra täcket över huvudet igen och inte gå upp för något smör i småland!

& barnen,ja dom måste ju märka att mamma inte är normal?

Kul för dom att ha en mamma som sitter och grinar mesta dels av dagarna, att ha en mamma som får utbrott för minsta lilla och slår i väggarna så får hon blir arg. Det kan ju inte påverka dom positivt alls?

Den stora har blivit så våldsam. Han gapar och skriker och även han sparkar och slår i väggarna. Men samtidigt så skriker han "inte pajka, inte pajka" och sen börjar han gråta.

Jag förklarar varje gång att man får bli arg, man får bli precis hur arg som helst. Men man får aldrig, aldrig slåss. Så när något annat barn tar saker ur handen på honom eller slår till honom (så som småbarn ibland gör) så blir han helt vansinnig. Han börjar oftast gråta och sen skriker han på dom för allt han är värld att man får inte sparka, eller slåss, eller ta saker ur handen så. (Om dom inte lyssnar då, ja dom får dom en riktig hutting. )

Då får jag alltid beröm för att han är så duktig och väluppfostrad. Ja det kan hända att han är duktig på att veta vad som är rätt och fel för sin ålder. Men jag ser en annars glad pojke som är trasig inombords.

Han förtjänar bättre min lille kille.

Jag borde lägga min lilla energi jag har över på att städa. Men jag orkar verkligen. Jag orkar inte. Jag slänger fan hellre ut skiten genom fönstrena snart än att behöva plocka varenda vareviga jävla dag!

Jag skiter fan i det. huvudsaken är att det är rent från damm och skit från golven så barnen inte får i sig någon skit när dom leker på golvet!