Skengravid eller inbildning?

Åh hej och så, äntligen hemma!

Ska försöka uttrycka mig lite bättre idag om alla mina känslor som flyter omkring i min kropp.

Ungefär 5-7 dagar efter ÄL började jag må illa, självklart reagerade jag eftersom jag brukar aldrig ha problem med illamående. Kopplade snabbt till jobb och att det var stressigt där, tyckte fortfarande att det var konstigt eftersom jag aldrig har haft stresssyndrom innan. blev sjukskriven från jobb en vecka pga plötslig ryggsmärta, när jag nästan varit hemma i en veckan har fortfarande mitt illamående ej försvunnit. Jag kräker dock aldrig, men har iof aldrig varit en som kräker för minsta lilla. Dock är det väldigt obehagligt med illamående. Ivrig som jag är tar jag ett gravtest, fast än att min mens inte är beräknad för ens om ca en vecka, självklart visade det negativt ! Utöver illamåendet så putar min mage ut som om jag tryckt i mig en hel jullunch! PLUS att jag vissa dagar har varit så trött att jag vilat 2 gånger på en dag.

Självklart hoppas jag på det bästa som det känns som det vore "to good to be true". Varför skulle jag få lov att bli gravid? just som jag skriver detta kommer ledsamheten över mig, och längtan. Jag vet att det är fel att känna såhär men ibland kan jag bli så irriterad på självaste existensen, att vissa bara ploppar ut barn som om det vore maskroser på en äng. Medans jag kämpar med min lilla orcidee och att den ska blomma . Om ni förstår vad jag menar? SJÄLVKLART gläder jag mig att andra får glädjen, det är bara att jag också vill känna den...