Ska vi verkligen försöka?

Vilken känslomässrig berg o dalbana jag har haft de två senaste dagarna. Idag satt jag i bilen på en parkering o var inte allt för glad. Kände att mitt pyske inte alls var stabilt. Fick tankar i skallen om det är bra att vi ska börja försöka få barn nu. Om vårt fårhållande kommer hålla livet ut, om jag kommer att klara av det rent psykist just nu.

Jag har nyss sätt "en unge i minuten", avsnittet som var i måndags o känner att det är verkligen våran tur nu. Jag vill verkligen ha barn nu o speciellt med min sambo. Jag har aldrig kännt en sådan kärlek till någon som jag gör till honom. Jag kan inte gå o oroa mig om det kommer att vara han o jag föralltid. Jag är mer kär/förälskad i honom nu en när vi träffades. Jag älskar han så otroligt mycket.

Ska jag ha barn med någon så är det han. Skulle det inte hålla sen, då är vårt barn en besvis o minne av den lyckligaste tiden i mitt liv, att man kan älska någon så otroligt mycket o ha denna känsla i kroppen som jag aldrig tidigare har haft, känslan jag får när jag tänker på honom. Att se han på avstånd, se han le mot mig, det går inte att beskriva hur det känns inom mig.