Sjukt trött på mig själv....fett trött!

Hej svejs!

Varit i stallet, mockat & grejjat, Jullisen har fyllt på vatten åt mors kossor, blev dock mer vatten på henne än i vatten karet xD

Men, hon hade skiiit kul, vilket är huvudsaken ;)

Jag är fett fett fett fett trött på mig själv, har flera gånger slagit mig att jag sitter & funderar på hur det skulle kännas att bara ta bilen & sticka, så långt ögat kan nå.

Sjukt? Lite ja!!!

Jag har inte en enda hel dag som jag mår bra, är glad & känner mig lycklig inombords, never!

Jag känner mig så ensam, hjälplös & totalt förvirrad, dygnet runt.

Vaknar på nätterna sjöblöt av svett med ångest till tusen, men vad har jag ångest över? VET INTE!

Jag har allt, två hästar, en underbar unge, min familj omkring mig & en snäll/omtänksam sambo, ett fast jobb, ja allt jag drömt om, det har jag nu!

Men ändå mår jag skit & vet inte vad jag ska göra med mig själv.

Botten är några centimeter från min näsa dygnet runt & jag kravlar verkligen för att komma upp, men, vissa dagar, kommer jag inte längre upp än så.

Jag vill bara gråta & det känns som om jag saknar kärlek, någon som bryr sig om mig, älskar mig & visar det.

( Min sambo har förrändrats senaste året, han verkar inte vilja/orka visa sin kärlek till mig så ofta, jag får oftast be om en puss, kram eller lite mys. Förstår inte vad hans problem är riktigt, jag känner mig så frustrerad på honom & blir oftast arg för att han inte fattar, JAG VILL KÄNNA MIG ÄLSKAD, varje dag!! )

Jag blev arg igår kväll, vi satt vid tvn, han vid datorn & jag med mitt kära vinglas. Såg en reklam snutt där en kille kommer ut på altanen & går fram till sin kära, håller om henne & står där med henne bara.

Då brast allt & jag började gråta! Hejdlöst, min stackars sambo fattade inget & såg livrädd ut.

Jag grät/skrek att han bryr sig inte i mig, jag vill bara dö av ensamhet trots att vi bor under samma tak, äter ihop, sover ihop, jag vill känna mig älskad.

Han blev så klart ledsen & jag såg på honom att det gjorde ont, mina ord sved för han vet att det är sant.

Men han verkar liksom inte kunna visa det heller, han säger att han ska försöka (FÖRSÖKA VISA ATT MAN ÄLSKAR SIN TJEJ? VADDÅ FÖRSÖKA!!??) visa mig det mera, men det går några dagar så existerar jag inte längre!

Ska det vara så här? Borde man inte bli lyckligare av att få sitt älskade barn, vårat kärleksbarn??

Jag vill bara dö ibland, ärligt.

Finns stunder då jag seriöst funderar på att skaffa mig en älskare! För jag älskar min sambo, han är mitt liv, men han ger mig inte tillräckligt av nått jag behöver just nu.

Att göra slut, existerar inte, men hur mkt av mig själv ska gå åt innan han fattar att han måste ändra nått annars klarar jag inte av det här!!

Gå till min gamla psykolog? Njea, jag vet bara vad hon säger, att jag ska göra ett test & sedan äta lycko piller igen, vet jag inte om jag vill, men samtidigt, va fan är det här för liv att leva?

Jag borde vara världens lyckligaste som mamma till min kära dotter, jag borde vara glad!!

Men, det är jag inte....jag lider & ibland undrar jag inte om livet kunde vara bättre på nått annat ställe än här........

VAD SKA JAG GÖRA?!?!