Sex veckor kvaaar!

Imorgon är det sex veckor kvar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, för helt plötsligt känns det så verkligt och jag blir rädd. Är jag verkligen redo? Kommer jag att klara detta? Tog jag rätt beslut när jag behöll honom trots omständigheterna? Ojoj, det är mycket som cirkulerar i huvudet nu när det är så nära. Ibland vill jag bara att någon ska ta ut honom och bort från mig så att jag kan vara en vanlig tonåring igen, och ibland så längtar jag mer än allt annat.

Det är ju mycket med min kille och bebisen då det inte är hans och jag sårade honom jättemycket när jag behöll den. I fredags sa han några saker som gjorde mig så sjukt jävla lycklig. Han har alltid tagit lite avstånd från det hela eftersom det är jobbigt för honom. Några klappar på magen då och då har jag fått och det uppskattar jag. Nu i fredags pussade han på magen och sa att han tyckte om bebisen och ändp har levt med magen i åtta månader och börjat gilla den. Sedan sa han också att han tänkte finnas där för bebisen, då lillens riktiga pappa är en dålig människa, och då behöver bebisen någon ordentlig förebild i sitt liv. (Lillens pappa vill inte vara med alls.) Jag blir så rörd att jag inte vet vad jag ska säga. Älskar dom båda och hoppas att detta blir bra!