sån ensamhet.

tredje dagboksinlägget idag men känner att jag behöver skriva av mig eftersom det är de enda som återstår då jag är totalt ensam genom allt detta. En hemsk dag och en ännu värre kväll, bara gråter och hyperventilerar. Att inte ha någon att prata med när saker är jobbiga, att ha någon att luta sig mot och bara få ur sig allt som man bär på. Jag är alltid stark, jag blickar alltid framåt och kastar sakerna bakom axeln och bara kämpar vidare men tillslut så rinner bägaren över och man orkar inte mer. När man kämpar och kämpar men det lönar sig aldrig, man får aldrig ut något av detta kämpande utan bara mer sorg i sitt liv. Jag är ensam, vart det så länge och så träffar jag mannen i mitt liv, han blir min bästavän och han tar sig under min hårda yta och jag tillåter mig själv att börja känna och öppna igen. Sen är allt det bara borta och man står där själv igen utan min bästavän. Sitter och hoppas på att han inte befinner sig på andra sidan sverige just nu så vi inte kan ses längre. Att jag kanske kan komma var tredje månad så han får träffa sin familj för systemet inte tar hänsyn till hans familje situation. Dem förstår inte när dem inte tar hänsyn till sånt så straffar dem inte honom, dem som blir mest lidande är vi som står dessa personer närmast. hans barn som han kommer missa så mycket tid med ändå, så gör dem de bara värre.

Jag är trött på att vara ensam, på att inte ha någon att prata med när man inte orkar mer. när man är ett totalt vrak. Graviditeten gör de inte bättre för man får skuldkänslor för sitt älskade barn att jag ej känner lyckan just nu när man redan älskar henne så himla mycket. Men jag tror denna graviditet hade ett syfte, att jag skulle ha något att kämpa för och se en anledning med detta kämpande i framtiden för hennes skull. Jag behöver henne hos mig nu, jag behöver henne så fruktansvärt mycket. Att få känna livsglädje och kärlek igen, att få en del av min man tillbaka i min vardag..