Så urbotat omoget!

Visst kan man tappa humöret på nätterna när man själv är så trött att man kan stå och sova.. men att ta ut det på ett av barnen och snäsa av när denne står och illgråter medans det är lugnt att den andre skriker, det är verkligen inte ok. Det är heller inte första gången det händer. Jag hatar när det blir så! Jag har varnat och varnat, men jag blir fan inte tagen på allvar överhuvudtaget. Ska jag behöva flytta för att få honom att förstå att det INTE är ok att mobba ut en 2åring?

Han vet att det bara är jag som kan ta barnet på natten, men varför ska han slänga ur sig kommentarer som "Dög de inte förut så duger de fan inte nu heller. Du kan fan stå där och skrika" och sen vända sig om och sova vidare. Där låg jag med den lille som ammade och den stora som mer eller mindre började få panik. Mild nattskräck är något vi kämpat med en period och nu när det börjar ge sig så gör ju inte detta saken bättre. Så inatt har jag delat min halva av sängen med 2 barn.

Varför kan han inte ens hjälpa till med den lille?

O imorses så var han sååååå trött, ja stackars lilla sambo som inte fick sova hela natten. Men jag då? Jag? Har jag fått vara barnledig alls sen den lille kom? Kan jag bara ta bilen och sticka iväg till en kompis när jag känner för det? Kan jag bara dunka till sambon i ryggen på natten och säga "öh, bebisen är vaken" eller "Öh, ** är vaken". Nej är svaret på allting. Jag sitter fan fast.. jag har två småbarn som är som klister på dagarna, vilket är normalt. Detta visste jag innan också men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tänka mig att min sambo skulle bete sig som han gör. Och dessutom ha mage och gnälla över att jag aldrig visar honom ömhet, närhet, kärlek och uppskattning.

Tacka fan för det rent ut sagt!