Så trött på alla!!

Jag kan inte hjälpa att jag blir trött på allas gnällande, Ja usch det är så synd om folk som har skrikande barn, dem som är hemma med dem hela dagarna, dem som klagar på det ena och det andra.

Är till och med trött på dem som inte klagar för på något sätt så känns det som om dem också vill ha någt att klaga på.

Men visst nu klagar jag också, men jag känner liksom uppskatta den tiden ni har med era barn och familj, visst kan många karlar gå en på nerverna men dem vet nog inte att dem gör det, (Det verkar var inbyggt hos dem flesta män, iaf dem som jag hör om) Men UPPSKATTA att dem finns där! UPPSKATTA att era barn är där. UPPSKATTA eran tid som gravida!!

Jag kommer aldrig mera ta något förgivet efter jag insjuknade i denna obotliga kroniska sjukdom efter födseln av 2:a barnet. På 4 månader så har jag varit inlagd 1 och det utan mina två barn som idag är 4 månader och 1½ år, jag har knappt sätt dem, jag har inte ens varit hemma utan legat på sjukhus.

Jag har lärt mig uppskatta allt då jag inte ens klarat av att bära mina barn, inte klä på dem, inte mata dem, inte ens varit i närheten av dem (då jag blivit stressad av att inte kunna hjälpa till) jag har gråtit många tårar över hur mycket jag har missat hur mycket jag har tagit allt förgivet innan, men nu tar jag inget förgivet och då menar jag INGET! Jag förväntar mig inte ens att min familj ska finnas där för mig då min sjukdom tar så mycket kraft från alla.

Iaf sluddrgit inlägg men jag vill bara få fram att UPPSKATTA fan era liv! Var glad för det ni har det finns alltid dem som har det värre.

http://Susse.blogg.se