Så svårt att förstå....
carolinas78 · 2011-06-14 · 442 visningar
Fick i lördags se en dödsannons i tidningen. En pojke född o avliden 30 maj i år. Man får ju alltid en liten klump i magen när man ser en sån dödsannons, men det var något extra tråkigt med den här, om man nu får uttrycka sig så...
När jag läst hela annonsen o sett syskonens namn o vart de bor, det var då jag förstod att det var ett par av våra vänner som mist sin son. Visste att de skulle ha i början på juni, men har inte hört nåt på ett par veckor. Vi pratades vid bara ett par dagar innan det ofattbara.
Visste inte om jag skulle våga ringa till dem o beklaga den stora sorgen. Hur börjar man ett sånt samtal o vad säger man?.. Jag var ju helt mållös o chockad. Men ville ju ändå visa att vi tänker på dem o att vi finns för dem. Jag valde att skicka ett sms o fick svar.
Allt hade varit som vanligt dagen innan, full rörelse o inget ovanligt. Den 30 maj åker de in till förlossningen i tron om att det var dags för bebis att komma ut, men när de kommer dit, så finns inga livstecken. Hur orkar man få höra en sån sak.?? Ingen vet vad som gick fel. Allt hade ju varit bra hela graviditeten.
Det berör i hjärta o själ. Jag sörjer med dem o finns för dem.
Men jag kan inte låta bli att tänka o vara orolig. Jag är nu i vecka 27+4 o självklart har det satt sig på hjärnbalken att det faktiskt kan bli nåt fel. Har blivit nojjig. Vill göra ett extra ul av rädsla att nåt ska vara fel. men undrar samtidigt; vad skulle det hjälpa? Vad som helst kan hända när som helst, utan att man rår på det. Det har jag verkligen insett nu. Har aldrig tänkt på det så förut, då ingen i min närhet förlorat ett barn så sent i graviditeten.
Kram till er alla o ta hand om varandra....
När jag läst hela annonsen o sett syskonens namn o vart de bor, det var då jag förstod att det var ett par av våra vänner som mist sin son. Visste att de skulle ha i början på juni, men har inte hört nåt på ett par veckor. Vi pratades vid bara ett par dagar innan det ofattbara.
Visste inte om jag skulle våga ringa till dem o beklaga den stora sorgen. Hur börjar man ett sånt samtal o vad säger man?.. Jag var ju helt mållös o chockad. Men ville ju ändå visa att vi tänker på dem o att vi finns för dem. Jag valde att skicka ett sms o fick svar.
Allt hade varit som vanligt dagen innan, full rörelse o inget ovanligt. Den 30 maj åker de in till förlossningen i tron om att det var dags för bebis att komma ut, men när de kommer dit, så finns inga livstecken. Hur orkar man få höra en sån sak.?? Ingen vet vad som gick fel. Allt hade ju varit bra hela graviditeten.
Det berör i hjärta o själ. Jag sörjer med dem o finns för dem.
Men jag kan inte låta bli att tänka o vara orolig. Jag är nu i vecka 27+4 o självklart har det satt sig på hjärnbalken att det faktiskt kan bli nåt fel. Har blivit nojjig. Vill göra ett extra ul av rädsla att nåt ska vara fel. men undrar samtidigt; vad skulle det hjälpa? Vad som helst kan hända när som helst, utan att man rår på det. Det har jag verkligen insett nu. Har aldrig tänkt på det så förut, då ingen i min närhet förlorat ett barn så sent i graviditeten.
Kram till er alla o ta hand om varandra....
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.