Så omotiverad

Usch sitter på jobbet och känner att det här blir en lång dag. Den blir egentligen inte bättre än vad jag gör den, men herregud vad trött jag är.

Klev i vanlig ordning upp 5.45 och har fortfarande inte vaknat till liv. Det är nu det börjar, tröttheten. Jag har klarat mig bra fram tills för några dagar sen. Ska det här pågå hela graviditeten? Ja, jag tror det, risken är ju enorm för det, med tanke på tröttheten jag hade när jag väntade min son.

Varför saknar jag just den första graviditeten så mycket? Allt var så mycket enklare då, trots att allt var nytt, men jag är inte sån som oroar mig, så jag tog den med en klackspark. Jag kunde sova när jag ville, hur länge jag ville. Min sambo var/är alltid snäll och lagade mat och jag fick ligga i soffan som värsta sälen och segade mig upp för att äta.

Nu går det ju inte att leva på samma sätt. Jag har ju sonen att ta hand om och jag vill inte sova bort dagarna när jag kommer hem, jag vill ju umgås med honom, trots att John Blund är lika envis som mig.

Imorse när klockan ringde ville jag bara vända på mig och låtsas som jag inte hörde den. Det var även kallt i sovrummet och det gjorde inte saken bättre att vilja kliva upp. Låg på sidan ett tag och kände hur Knodden protesterade när jag låg så. Sparkarna blir starkare och starkare för varje dag. Nästa vecks bör vi kunna känna de med handen. med tanke på hur mycket som redan hänt.

Nej, nu ska jag jobba vidare. Snart frukost och den ser jag framemot!

Ha en bra dag allesammans.