Så kom min prins!
Junimamma · 2011-07-25 · 638 visningar
Förlossningen.
På natten till tisdagen den 31maj vaknade jag vid 4 av att jag hade ont,har för övrigt inte haft några speciella smärtor under graviditeten så jag antog att det var förvärkar.Jag försökte sova så gott jag kunde men jag låg bara och vred och vände mig.Klev upp vid 8 och gick på toaletten,insåg då att kanske hade slemproppen släppt,åtminstonne börjat lossna.Ringde direkt till förlossningen och förklarade,fick råd att ta alvedon och lägga mig i ett bad då det var 10 minuter emellan värkarna.Men eftersom jag var ensam så ville jag inte lägga mig i ett bad utifall jag inte skulle ta mig upp eller så.Gick sedan ut på stan med min vän, hade värkar hela tiden men det var fortfarande 10 minuter emellan och jag kände att jag överlevde. På eftermiddagen märkte jag att dom kom lite tätare och jag var helt ensam i lägenheten och försökte räkna värkar, dom kom tätare, men inte så tätt som dom ska göra innan man skulle åka in. Jag ringde min mamma och stressade upp henne på jobbet, men jag sa och trodde verkligen att dom skulle ge sig, man hade ju hört att man kunde ha värkar som sedan gav sig, trodde det pga att det var 2 hela veckor kvar till beräknat datum. Så jag satt och hade ont i någon timme till innan mamma kom hit på kvällen, då hade också värkarna blivit tätare, ca 4-6 minuter emellan. Så mamma övertalade mig att ringa in till förlossningen igen. Då var klockan strax efter 21 den 31maj.Kom då överens med personen i telefon att jag skulle komma in så dom fick titta och var det inte dags skulle jag få tablett med mig hem så jag fick sova åtminstone. På vägen in till Gävle märkte både jag och mamma att dom blev mycket tätare på bara den biten. Kl var ca 22 när vi kom in, där fick jag lägga mig i ca halvtimme och dom kollade värkarna, nu var dom tätare, så hon ville titta om jag hade öppnat mig något, till allas förvåning så var jag öppen hela 7 cm , jag hade gjort ett bra jobb hemma tyckte dom. Fick direkt ett eget rum och dom gjorde ett ultraljud och såg att han fortfarande hade huvudet ner, klockan var då ca 23. Jag började att gråta av lycka,spänning,rädsla,glädje, alla känslor kom verkligen ut.
Jag ville ha ryggmärgs bedövning, fast dom sa till mig att jag borde ha fått den på eftermiddagen för bäst effekt hade ju gått så långt själv. Men jag hann känna av den att det blev bättre.Hade även lustgas, som jag dock inte kände av speciellt mycket, en del säger ju att man blir flummig eller yr.Jag kände bara att det var en bra grej att fokusera på med andningen. Fick tidigt krystkänslor, ville krysta men det var inte dags, vattnet hade heller inte gått så dom tog hål på den. Låg bara och längtade till det var dags att krysta, såg verkligen framemot det. Vid ca 02.15 var det dags att få ut han,jag krystade i 15 minuter sen var min älskade vackra son på mitt bröst.
Han är född 02.30 den 1 juni 2011. Vägde 3384gram och var 49cm lång.
Ingenting kan förklara känslan, allt var verkligen värt det, all smärta var som bortblåst. Bästa dagen i hela mitt liv. Som jag ska älska den pojken, min Lucas. <3
På natten till tisdagen den 31maj vaknade jag vid 4 av att jag hade ont,har för övrigt inte haft några speciella smärtor under graviditeten så jag antog att det var förvärkar.Jag försökte sova så gott jag kunde men jag låg bara och vred och vände mig.Klev upp vid 8 och gick på toaletten,insåg då att kanske hade slemproppen släppt,åtminstonne börjat lossna.Ringde direkt till förlossningen och förklarade,fick råd att ta alvedon och lägga mig i ett bad då det var 10 minuter emellan värkarna.Men eftersom jag var ensam så ville jag inte lägga mig i ett bad utifall jag inte skulle ta mig upp eller så.Gick sedan ut på stan med min vän, hade värkar hela tiden men det var fortfarande 10 minuter emellan och jag kände att jag överlevde. På eftermiddagen märkte jag att dom kom lite tätare och jag var helt ensam i lägenheten och försökte räkna värkar, dom kom tätare, men inte så tätt som dom ska göra innan man skulle åka in. Jag ringde min mamma och stressade upp henne på jobbet, men jag sa och trodde verkligen att dom skulle ge sig, man hade ju hört att man kunde ha värkar som sedan gav sig, trodde det pga att det var 2 hela veckor kvar till beräknat datum. Så jag satt och hade ont i någon timme till innan mamma kom hit på kvällen, då hade också värkarna blivit tätare, ca 4-6 minuter emellan. Så mamma övertalade mig att ringa in till förlossningen igen. Då var klockan strax efter 21 den 31maj.Kom då överens med personen i telefon att jag skulle komma in så dom fick titta och var det inte dags skulle jag få tablett med mig hem så jag fick sova åtminstone. På vägen in till Gävle märkte både jag och mamma att dom blev mycket tätare på bara den biten. Kl var ca 22 när vi kom in, där fick jag lägga mig i ca halvtimme och dom kollade värkarna, nu var dom tätare, så hon ville titta om jag hade öppnat mig något, till allas förvåning så var jag öppen hela 7 cm , jag hade gjort ett bra jobb hemma tyckte dom. Fick direkt ett eget rum och dom gjorde ett ultraljud och såg att han fortfarande hade huvudet ner, klockan var då ca 23. Jag började att gråta av lycka,spänning,rädsla,glädje, alla känslor kom verkligen ut.
Jag ville ha ryggmärgs bedövning, fast dom sa till mig att jag borde ha fått den på eftermiddagen för bäst effekt hade ju gått så långt själv. Men jag hann känna av den att det blev bättre.Hade även lustgas, som jag dock inte kände av speciellt mycket, en del säger ju att man blir flummig eller yr.Jag kände bara att det var en bra grej att fokusera på med andningen. Fick tidigt krystkänslor, ville krysta men det var inte dags, vattnet hade heller inte gått så dom tog hål på den. Låg bara och längtade till det var dags att krysta, såg verkligen framemot det. Vid ca 02.15 var det dags att få ut han,jag krystade i 15 minuter sen var min älskade vackra son på mitt bröst.
Han är född 02.30 den 1 juni 2011. Vägde 3384gram och var 49cm lång.
Ingenting kan förklara känslan, allt var verkligen värt det, all smärta var som bortblåst. Bästa dagen i hela mitt liv. Som jag ska älska den pojken, min Lucas. <3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.