Så känslig

Har tidigare inte känt eller märkt av att jag varit så känslig, men nu sedan en vecka tillbaka har jag märkt det väldigt tydligt.

Förra veckan skulle jag laga mat, tänkte börja med riset och så tänkte jag att jag skulle göra det på det speciella sättet som min käre bror lärde mig. Men då kommer sambon och ser och säger att så där kan jag väl inte göra. Annars i vanliga fall skulle jag ha sagt emot och bevisat för honom att det visst går att göra så...men nej, jag började böla istället! gick in i badrummet och tittade mig i spegeln när jag grät! Patetiskt.

Och så igår, skulle säga godnatt och ge sambon en puss men han gav mig inte en puss på engång så då vände jag och gick (sårad)... han bad mig att inte bli så arg så fort... han glömmer så lätt att jag har det som jag har det med mina känslor och det får mig att bli ännu mer ledsen.

Han kom in i sovrummet och skulle hålla om mig men då råkade han lägga armbågen på sidan av magen, det gjorde lite ont på mig så jag sa att han skulle akta magen för det gjorde ont. Då säger han förlåt men att han inte tänkte på mig utan på bebben som kan bli skadad... ok gulligt, men hallå! JAG DÅ!?? nä tänk inte på mig sa jag...

Överreagerar jag? är det verkligen mina hormoner? eller är det verkligen han som glömmer MIG?

Han är jätte orolig över vår bebbe, han älskar bebben över allt annat och han älskar mig, men jag kommer liksom i skymundan känns det som.

Någon som har något att säga tack? Har ingen att prata med eftersom vi är rätt så nyinflyttade här och har inga jätte bra vänner att prata med... och dom jag har bor på andra sidan Sverige och dom har inga barn ...eller är gravida. Känner mig så ensam ibland, ensam fast jag inte är själv.