Så illa *långt*

Var och besökte BM på förlossningen på sjukhuset igår, hoppades att jag skulle få lite klarhet, lite stöd och att jag skulle komma ett steg närmare ett snitt!

Rent ut sagt känner jag mig krängt och mer eller mindre idiotförklarad.

Direkt när jag kommer dit säger hon fel namn till mig därefter ursäktar hon att hon råkat göra av med remissen från min "vanliga" BM.

Under samtalet ifrågasätter hon allt jag säger och jag försöker förklara så gott jag kan hur jag menar, jag har allt klart för mig i huvudet, men jag får inte ut det i ord.. Jag vet att det ska ifrågasättas, att man ska kunna uttrycka sig, att få ett snitt är inte bara att komma in och typ skriva upp sig på en lista, det är jag fullt medveten om.

Jag tycker mig vara påläsrt, både ang snitt och vaginal förlossning. Har gått barn&fritids utbildning, hade kurser om det i skolan, vi såg filmer från förlossningar, läst om det osv. även efter skolan har jag sett förlossningar på tv, men efter jag själv blev gravid kan jag inte förmå mig att titta på ngt sånt, jag mår inte bra av det..

Jag vill slippa kommentarer som: "Jag tror inte du vet hur en fölosning går till" eller "Du är trångsynt" eller att jag har fel uppfattning om saker och ting..

Jag vet hur det går till, det förklara jag för henne, jag vet att det kan gå snabbt och lätt och att det inte kan göra det, jag kan inte svara på hur det skulle gå för mig, jag VET bara att JAG VILL INTE TA REDA PÅ DET!!

Hon försökte jämföra att när jag ska hopptävla med en av hästarna så visualiserar jag ju hur jag kommer runt med hästen, och att jag kan göra likadant för att förbereda mig för en förlossning, nej sa jag, när jag tävlar gör jag det för det är kul, jag har anmält mig själv till tävlingen och jag gör det för jag vill det.. så kan jag inte direkt se en förlossning.

Som sagt så vet jag att det ska frågasättas, men jag hade velat ha lite stöd.

När jag åkte till sjukhuset gjorde jag det lite upprymd, för nu skulle det gå ett steg i rätt riktning.

När jag lämnade sjukhuset kändes allt skit. Jag kände att min vilja inte var värd någonting. Jag kände mig som en idiot, att jag inte skulle kunna veta vad jag själv vill.. Att jag bara skulle hitta på allt av bekvämlighet.

Det jag trodde skulle kännas som en lättnad känns tvärtom. Jag grät mig igenom hela resten av gårdagen, jag satt uppe halva natten för jag inte kunde somna.

Jag önskar mer än någonsin att jag inte var gravid, att detta kunde göras ogjort, att hela grviditeten bara vart en dålig dröm..

Jag ska väl inte behöva må sämre när jag försöker få hjälp.. Jag visste såklart att det inte är att bara gå in och säga att jag vill ha ett snitt och sen få det, men jag sitter och gråter under hela besöket, jag mår dåligt, jag har svårt att prata om det, och jag får inget stöd. Får bara höra "Jaja, vi kan ju inte tvinga dig" och typ att om de gjorde detta för mig ville de ha ngt i gengäld... Hon fråga mannen om han hade stöttat mig om jag valt e vaginal fölossning, vad tror hon? Att det skulle vara han som vill att jag ska snittas för jag inte ska bli slapp eller what??!!!

Hon hade så dåligt och repektlöst sätt att prata med oss....

Ska dit igen och prata med henne om 3 veckor... Så lär väl må dåligt fram tills dess, hoppas man blir bättre behandlad då...