Så efterlängtad...
jvsm · 2013-03-01 · 326 visningar
På tisdag är det ett år sedan Ärtan togs ur mig. Krypet kommer var 29+2veckor då. Ärtan skulle ha fått hetat Elvis. Det ska inte Krypet få heta. Ärtan var vårt mirakel. Som fick mig att tro att jag hade rätt att få bli mamma, trots allt. Trots alla år med elände. Trots att de sagt åt mig att jag inte kunde bli mamma ens biologiskt. Att allt skulle kanske lösa sig...
Jag vet bara inte hur när det bara är skit hela tiden. Klart FK och AF inte ens besvarar mail. Klart man inte kan få reda besked. Och när man väl fått något besked de här senaste månaderna har det alltid varit negativa svar. Alltid. För inte 17 kan det få ordna sig. Livet. Inte kan man bara få leva, få bo och leva en liten familj.
Krypet buffas därinne. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt över det. Han är så förbannat efterlängtad så jag vet inte vad jag ska göra av mig själv riktigt. Jag har längtat så efter att få se honom. Få känna honom i min famn. Få lukta på hans bebishud och veta att han är en del av mig och mannen jag älskar.
Jag har längtat så efter att bara få vara mamma. Det är det enda fasta målet jag haft i mitt liv. Att få bli mamma. Jag slopade tankarna på att bli nunna när jag var 17 - bara för att jag skulle kunna få bli mamma någon gång i livet. Jag har tagit hand om andras barn sedan jag var sex år. Då började jag sitta barnvakt på gården där vi bodde. Lillgammal. När minste bror föddes var jag åtta år, och honom tog jag hand om tills jag flyttade hemifrån. Hämtade och lämnade hos dagmamma, förskola, fritids, lagade mat, gjorde läxor, gick på luciatåg med, släpade till badplatsen på sommarlovet, försökte lära honom cykla... I högstadiet började jag praoa på förskolan och sitta barnvakt mot betalning åt andras barn. I gymnasiet satt jag också barnvakt, jämt. Efter gymnasiet jobbade jag extra på förskola ett tag, sedan började jag plugga till lärare - och jobbade hela tiden extra inom skola och förskola. Alltid andras barn. Jag slutade jobba med barn 2004. Det var dags att få egna barn, tyckte jag. Nu - nio år senare - är det äntligen ett barn därinne. Äntligen.
Och just nu känns det bara öken. För när det äntligen verkar bli en liten bebis så går precis allt emot. Jag kan inte leva på vatten och luft, och inte försörja en bebis på det heller. Så istället får jag låta bli att vara mamma. Det enda jag vetat att jag vill få ut av livet. Och pricken över i är ännu mer förstörd kropp.
Älskade lilla Kryp, du är så efterlängtad, trots allt elände. Önskar bara att jag hade bättre liv att ge dig.
Jag vet bara inte hur när det bara är skit hela tiden. Klart FK och AF inte ens besvarar mail. Klart man inte kan få reda besked. Och när man väl fått något besked de här senaste månaderna har det alltid varit negativa svar. Alltid. För inte 17 kan det få ordna sig. Livet. Inte kan man bara få leva, få bo och leva en liten familj.
Krypet buffas därinne. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta riktigt över det. Han är så förbannat efterlängtad så jag vet inte vad jag ska göra av mig själv riktigt. Jag har längtat så efter att få se honom. Få känna honom i min famn. Få lukta på hans bebishud och veta att han är en del av mig och mannen jag älskar.
Jag har längtat så efter att bara få vara mamma. Det är det enda fasta målet jag haft i mitt liv. Att få bli mamma. Jag slopade tankarna på att bli nunna när jag var 17 - bara för att jag skulle kunna få bli mamma någon gång i livet. Jag har tagit hand om andras barn sedan jag var sex år. Då började jag sitta barnvakt på gården där vi bodde. Lillgammal. När minste bror föddes var jag åtta år, och honom tog jag hand om tills jag flyttade hemifrån. Hämtade och lämnade hos dagmamma, förskola, fritids, lagade mat, gjorde läxor, gick på luciatåg med, släpade till badplatsen på sommarlovet, försökte lära honom cykla... I högstadiet började jag praoa på förskolan och sitta barnvakt mot betalning åt andras barn. I gymnasiet satt jag också barnvakt, jämt. Efter gymnasiet jobbade jag extra på förskola ett tag, sedan började jag plugga till lärare - och jobbade hela tiden extra inom skola och förskola. Alltid andras barn. Jag slutade jobba med barn 2004. Det var dags att få egna barn, tyckte jag. Nu - nio år senare - är det äntligen ett barn därinne. Äntligen.
Och just nu känns det bara öken. För när det äntligen verkar bli en liten bebis så går precis allt emot. Jag kan inte leva på vatten och luft, och inte försörja en bebis på det heller. Så istället får jag låta bli att vara mamma. Det enda jag vetat att jag vill få ut av livet. Och pricken över i är ännu mer förstörd kropp.
Älskade lilla Kryp, du är så efterlängtad, trots allt elände. Önskar bara att jag hade bättre liv att ge dig.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.