Rymt från verkligheten

Jag är 19 fyller 20 senare i år, jag vet att jag är ung. Samtidigt så vet jag vad jag vill och jag vill behålla vår bebis inget annat.

Jag berättade för min familj att jag va gravid i måndags och hade redan då bestämt mig för att behålla barnet. Självklart är barnets pappa också med på det hela. Problemet för oss är att vi båda har precis startat egna företag och allt rullar väl på som det ska. Fast vi kanske inte tjänar några stora summor med pengar just nu, som vi kanske hade gjort om vi hade varit fast anställd hos något företag. Jag och min kille har snart varit tillsammans i ett år och som sagt vi är unga. Tillbaka till mina föräldrar, dom blev chockade och ställde självklart frågor som vart ska ni bo vart ska ni ta vägen osv. Vi båda vet att det är ett problem och pengar och att vi inte kan ta ett lån. Jag hittade till slut min mamma gråtandes i trapphuset och hon visste nog inte riktigt vart hon skulle ta vägen i samma veva som jag hittade henne skulle jag till en kompis å hjälpa henne med en grej. Så jag gick efter jag hade lämnat henne inne i lägenheten. Sen smsade vi lite under kvällen och efter mötet som jag hade med barnmorskan i onsdags så blev hon lugnare. För mig känns det skönt att jag får det stöd jag behöver som jag kanske tror att jag inte alls skulle få. Min mamma och pappa har redan kommit med "krav" på namn. Haha, vi är väldigt speciella och har ett starkt familjeband. Vilket jag är riktigt glad över.

Barnmorskan vi träffade i onsdags, det finns inga ord för hur bra hon verkar vara. Hon var glad, rolig, trevlig. Vi hade väl egentligen inte så mycket frågor men hon lugnade oss jättemycket. Det blir nästan så att man längtar tills nästa gång man får träffa henne och det kommer bli i september. Henne gillar jag!

Min killes mamma har ställt till det för oss, vi vet att hon vill vårat bästa men samtidigt känns det som om att hon egentligen vill att vi ska ta bort barnet. Därför har jag börjat undra om min kille kanske lyssnar på vad hon tycker och tänker. Han säger till mig att han vill men att det kanske inte är det bästa för oss just nu. Hans mamma säger att det är jag som tar det slutgiltiga beslutet. Barnmorskan sa att det va viktigt att vi gjorde graviditeten till vår resa och skita i det alla andra sa. Det är första barnet och det spelar ingen roll om man är 15, 20, 25 eller 40. Det är fortfarande samma procedur. Min kille jobbar med det han verkligen vill och det gör jag med. Nu börjar det gå bra för hans företag och jag vet inte om hans mamma tänker mer på honom än på hela situationen för oss tillsammans. Om hon vill att han ska lyckas och göra karriär innan vi får barn. Allting hon har sagt till oss känns så orättvist på nått sätt. Känner mig verkligen inte rätt behandlad. Framför allt när hon säger att vi inte har känt varandra så speciellt länge. Vad är det för kommentar. Jag har varit jätteledsen flera dagar i rad men jag vet inte hur jag ska göra för att fråga hur min kille vill göra...?

Just nu har vi rymt från verkligheten, vi är på landet ute i skogen långt från verkligheten!