Rätt eller fel?
Alma Erica · 2014-10-25 · 381 visningar
Precis pratat i telefon med M. Jag ringde upp för att fråga om lite saker som ska stå i graviditetsjournalen - hans personnummer, eventuella allergier och ärftliga sjukdomar och så vidare.
Hade hoppats att jag kunde fråga om det lite snabbt och sen inget mer, men givetvis började han prata om att han fortfarande hoppas att jag ska "ta mitt förnuft till fånga", det vill säga bestämma mig för att göra abort trots allt.
Jag sa förstås till honom (igen, igen) att jag vet att han tycker annorlunda men att jag INTE KOMMER ATT ÄNDRA MIG. Nu har vi suttit och diskuterat mer och mer upprört (från hans sida) i en kvart och till sist la vi på eftersom vi inte kom någonstans och han ville inte prata mer just nu eftersom han är så arg på mig och är rädd för att säga något som han kommer ångra senare. Vilket egentligen bara gjorde mig lättad... För nej, vi kommer ingenstans.
Det som jag tycker är svårast är att han tycker att det finns ett rätt och ett fel. Som jag ser det står vi i en situation med två möjligheter: den ena är abort, det vore det optimala för honom men katastrof för mig. Att behålla barnet är det optimala för mig men katastrof för honom. Vad som är rätt och fel ur det kommande barnets synvinkel är väl en existentiell fråga... vem kan svara på om det är bäst att få födas eller inte?
MEN. M tycker att det helt enkelt finns ett rätt (abort) och ett fel (behålla barnet) och att jag väljer fel av helt egoistiska orsaker. Jag har försökt säga att jag är vuxen och fullt kapabel att ge barnet en bra uppväxt och han håller inte med. Jag hävdar att det inte nödvändigtvis är det bästa för ett barn att växa upp i en kärnfamilj med sin biologiska mamma och pappa. Som jag ser det finns det massor av faktorer som påverkar ett barns välfärd, men vilken konstellation av föräldrar barnet har är inte avgörande. Det finns massor av barn som av olika anledningar växer upp med bara den ena av sina föräldrar, eller en biologisk förälder + en annan vuxen, eller föräldrar som inte är biologiskt släkt med barnet alls. Och alla de familjekonstellationerna kan vara jättebra för barnet!
Men där håller M alltså inte med. För honom är det alldeles självklart att det är dåligt för barnet att "bara" ha sin mamma. Han tror inte att jag kan bli en bra förälder ensam och han är helt övertygad om att jag handlar av rent egoistiska skäl och inte tar hänsyn till barnet alls.
Jag KOMMER INTE ATT ÄNDRA MIG och jag är fortfarande 200% säker på att jag vill behålla mitt barn (jag ser det förresten som att det här barnet redan finns, det är ju där inne i min mage även om det bara är ett litet, litet foster. M tycker dock att det inte finns något barn ännu). Men det är ändå fruktansvärt jobbigt att M är arg på mig och tycker att jag är egoistisk. Jag kan bara inte alls få honom att förstå varför jag gör som jag gör...
Hade hoppats att jag kunde fråga om det lite snabbt och sen inget mer, men givetvis började han prata om att han fortfarande hoppas att jag ska "ta mitt förnuft till fånga", det vill säga bestämma mig för att göra abort trots allt.
Jag sa förstås till honom (igen, igen) att jag vet att han tycker annorlunda men att jag INTE KOMMER ATT ÄNDRA MIG. Nu har vi suttit och diskuterat mer och mer upprört (från hans sida) i en kvart och till sist la vi på eftersom vi inte kom någonstans och han ville inte prata mer just nu eftersom han är så arg på mig och är rädd för att säga något som han kommer ångra senare. Vilket egentligen bara gjorde mig lättad... För nej, vi kommer ingenstans.
Det som jag tycker är svårast är att han tycker att det finns ett rätt och ett fel. Som jag ser det står vi i en situation med två möjligheter: den ena är abort, det vore det optimala för honom men katastrof för mig. Att behålla barnet är det optimala för mig men katastrof för honom. Vad som är rätt och fel ur det kommande barnets synvinkel är väl en existentiell fråga... vem kan svara på om det är bäst att få födas eller inte?
MEN. M tycker att det helt enkelt finns ett rätt (abort) och ett fel (behålla barnet) och att jag väljer fel av helt egoistiska orsaker. Jag har försökt säga att jag är vuxen och fullt kapabel att ge barnet en bra uppväxt och han håller inte med. Jag hävdar att det inte nödvändigtvis är det bästa för ett barn att växa upp i en kärnfamilj med sin biologiska mamma och pappa. Som jag ser det finns det massor av faktorer som påverkar ett barns välfärd, men vilken konstellation av föräldrar barnet har är inte avgörande. Det finns massor av barn som av olika anledningar växer upp med bara den ena av sina föräldrar, eller en biologisk förälder + en annan vuxen, eller föräldrar som inte är biologiskt släkt med barnet alls. Och alla de familjekonstellationerna kan vara jättebra för barnet!
Men där håller M alltså inte med. För honom är det alldeles självklart att det är dåligt för barnet att "bara" ha sin mamma. Han tror inte att jag kan bli en bra förälder ensam och han är helt övertygad om att jag handlar av rent egoistiska skäl och inte tar hänsyn till barnet alls.
Jag KOMMER INTE ATT ÄNDRA MIG och jag är fortfarande 200% säker på att jag vill behålla mitt barn (jag ser det förresten som att det här barnet redan finns, det är ju där inne i min mage även om det bara är ett litet, litet foster. M tycker dock att det inte finns något barn ännu). Men det är ändå fruktansvärt jobbigt att M är arg på mig och tycker att jag är egoistisk. Jag kan bara inte alls få honom att förstå varför jag gör som jag gör...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.