Rädslan efter ett missfal.

Jag fattar inte hur man kommer över rädslan att mista ett bran i gen. För min förra graviditet slutade i ett missfal. Så nu vågar jag knapt hoppas. Vist jag mår så oerhört mycket bättre. Men å andra sidan så har jag läst att man inte behöver känna nåt för än det är ett faktum.

Nån annan som varit samma situation skulle vara kul att komma i kontakt och byta erfarenheter.