Provocerad!

Provocerad. Förbannad. Förkyld (bidrar nog sin del till irritationen). Arg. Oförstående!

Jag måste säga att jag är en rätt sansad person. Jag tar inte mycket plats. Jag är den som inte syns så mycket. Vill inte höras. Vill inte störa. Men nu är jag riktigt irriterad och framförallt provocerad.

Jag förstår mig inte på vissa imbecilla personer (tyvärr främst kvinnor i detta läget) som tycker det är HELT OKEJ att skaffa barn med en person som faktiskt inte vill. Antingen är det bristande kommunikation i förhållandet, men på senaste tiden är det mycket. "Vill inte göra abort" - "Han vill inte ha barn. Jag vill" ... osv.

Min ständiga fråga: Varför vill man skaffa barn med en uppenbart omogen man som själv är som ett barn? Vem gör man rättvisa till. Är det okej för mamman att skaffa barn på egen hand och bära det tunga lastet själv? Är det rätt mot pappan att bli påtvingad ett oönskat barn och behöva gå med tanken att DETTA barn kunde fått en far som älskat och prisat detta barn till höjderna om barnet fått en annan far än han själv? Är det rätt mot barnet att växa upp med en oengagerad pappa, kanske en pappa som inte vill träffa sitt barn. En pappa som detta barn inte ens vet vem det är?

Med dagens teknik så kan kvinnor skaffa barn på egen hand - spermadonatorer. Men vänta det kostar pengar? Är det bättre då att gå och ha oskyddat sex med en ofrivillig pappa som ska stå för 18årskostnad för något kvinnan kunde betalt själv.

Jag vet att det finns enastående, framgångsrika, självständiga, framförallt ensamstående mammor som klarat att uppfostra sina barn på egen hand. Tre av mina närmsta vänner har bara haft sina mammor som förälder. Men som jag förstått det så har papporna varit med på att skaffa barn, men senare har det helt enkelt inte fungerat i förhållandet. Det ser jag som en stor skillnad. Vill båda ifrån början - tuta och kör, man vet aldrig hur länge ett förhållande räcker, en månad, ett år, tio år, livet ut? Men att bli gravid och ställa sig inför den frågan: Jag vill ha barn. Han vill inte. - Varför vill man då behålla det barnet. - Börja istället kommunicera med varandra!

Jag tror inte på Mr Right. Jag tror på Mr Right Future. Den killen som man delar samma framtidsplaner med. Jag själv hade en fruktansvärd tur, det kan jag inte sticka under stolen med, att jag fann en kille i sena tonåren. Det började lite knagligt, men vi kom över den barriären. Sedan dess har vi levt ihop och vi ska ha barn ungefär samtidigt som vi varit ihop i 3 år (3 år för vissa är en väldigt liten tid, för andra är det en evighet). Men jag hade ALDRIG skaffat barn med en kille som inte velat ha barn. Jag var klar ifrån början att jag vill ha barn någon gång, och förra året sa jag att jag ville ha barn snart. Hade han lagt fram att han aldrig ville ha barn, eller velat vänta 10 år hade jag på rent allvar börjat fundera över en framtid med den killen. För det innebar att vi inte hade samma framtidsvision. Det jag delar med resten av mina systrar är att vi varit klara och tydliga ifrån början att vi velat ha barn och gärna inom en snar framtid. Dock har detta inte gällt alla mina systrar. Jag har en syster där jag vet att hon gärna velat ha barn, men där hennes kille inte velat ha barn. Han ville inte, därför har de heller inte skaffat barn. Nu har de istället skaffat en liten kattunge som båda är supernöjda med. Hade barn varit viktigare för henne, tror jag nog att även hon börjat leta efter någon annan som delade hennes vision.

Jag vill bara få fram genom hela detta långa "statement", Jag tycker inte någons åsikt spelar någon större roll än någons annan, oavsett om du är kvinna och det är din kropp. Vill man inte ha barn, då ser man till att inte bli med barn. Vill man ha barn, då blir man med barn! (sen är världen inte svart och vit, den har sina grå spräckliga kanter. Men ingen ska behöva undermineras.)