Post förlossningsdepression??

Jag satt på tunnelbanan igår på väg mot jobbet och tänkte så intensivt på Thule, som snart blir 14 månader. Jag tänkte på hur svårt det känns att åka hemifrån och jobba om kvällarna, hur mycket jag saknar honom innan jag ens hunnit kliva utanför dörren, att jag bara vill vara kvar hemma.
Jag har hittills aldrig känt så, jag har tyckt det har varit skönt att lämna honom hos barnvakt, jag har aldrig förstått att han är "min", den där stora kärleken som alla pratat om har inte infunnit sig.
Jag har väl förstått någonstans att jag kanske gått genom en förlossningsdepression men jag har hela tiden tillåtit mig att känna precis vad jag känner, och att allt är normalt, man får känna så...

Så igår där på tunnelbanan så slog det mig... Hur mycket jag älskar Thule, hur fantastisk han är, hur mycket jag saknar honom, vissa morgnar när jag vaknar före alla andra så ligger jag och hoppas att han ska vakna snart, den där oändliga kärleken har slagit in.

Där och då blev det så svart på vitt; att jag verkligen haft en förlossningsdepression, att jag inte kunnat glädjas PÅ RIKTIGT i över ett års tid. Den ständiga utanförkänslan, att inte vara bosatt i min egen kropp. Att bara "ta sitt ansvar" utan att känna. Jag har haft en väldig distans till allt och alla, framförallt mig själv.

Med alla de tankarna kom det dåliga samvetet. "Fy så hemsk mamma han haft, tänk om han inte känt sig älskad? Tänk om, tänk om, tänk om..." Jag minns inte längre vilka tankar som for genom huvudet, stort blev det och plötsligt satt klumpen i halsen, jag började skaka, kände att jag inte fick luft, och så var hela ångestattacken över mig. Jag kommer dö i tunnelbanan och då har Thule ingen mamma kvar. Vilken fruktansvärd mamma Thule hade. Jag vill gråta, men det kan jag ju inte göra i tunnelbanan i rusningen? Panik, sluta, jag får inte gråta, inte här... Det är en ångestattack jag har, ta det bara lugnt, sluta tänk, det går över, du kommer överleva... Osv..

Väl på jobbet brast det för mig i omklädningsrummet, adrenalin rusade till och äntligen fick jag ge utlopp.

Jag har gjort allt för Thule, jag har varit den absolut bästa jag har kunnat åstadkomma. Men jag har varit innesluten, känt mig avstängd i känslorna. Dock vetat på något sätt att det kommer när det kommer, om det kommer. Men just det där "OM det kommer" har jag inte vågat tänka på. Tänk om det inte skulle gjort det?

Samtidigt känns det så klart som ett kvitto på min enorma nyfunna kärlek, ett kvitto på att jag faktiskt kommit ur en depression. Och idag är en bra dag!