Planer

Efter mitt lilla känslomässiga utbrott igår kväll så börjar vi nu om.

Det blir inget hus, jag fick panik igår. Vi har inte sparat speciellt mycket, det är för mycket stress och jag skulle inte klara av att bo granne med sambons föräldrar. Inget dumt menat men jag skulle inte orka det.

Tackar min mamma för att hon fick mig att tänka ordentligt. Jag vill inte bo här längre heller så vi kollar efter större lägenheter närmare mina föräldrar. Hittills har vi hittat... noll. Finns inga lediga där jag kan tänka mig bo och jag vägrar bo i höghus.

Jag ser fram emot en ny start, på ett nytt ställe och framför allt en ny rådgivning med nya rådgivare. Jag hoppas vi hittar ett ställe där vi(jag) trivs. Sambon trivs här, han känner ju allt och alla och är släkt med ungefär hälften av alla invånarna här. Folket här är trevliga men jag trivs inte. Trivs inte i lägenheten heller. Hatar rådgivarna som försöker bestämma över oss. Fy.

Nå, mina planer är att börja studera till hösten, få en utbildning och sedan kanske skaffa ett syskon till tösen. Jobba, jobba, jobba, spara, spara, spara. Sedan bygga hus, kanske. Eller kanske testa att bo i ännu en annan by - bara för att se var vi(jag) trivs bäst.

Hemhjälpen var här idag, vi satt och pratade i två timmar! Annars brukar vi gå ut och gå eller så går hon ut och gå med tösen och jag städar. Det var iaf skönt att få släppa ut allt, min oro för tösen, mina känslor. Känns riktigt skönt nu efter. Hon vet nu saker om min barndom, varför jag är så orolig och varför jag är så hemskt osäker och varför självförtroendet är på botten. Det var skönt att få prata ut riktigt ordentligt och jag mår nu bättre än på länge. Inga extra jobbiga tankar som snurrar runt och allt känns bara bra. Hon sa åt mig att vi gör rätt, det är rätt för vårt barn. Vi ska inte lyssna på vad andra säger, nu är det vårt barn det gäller och vi känner henne bäst, det är vi som är hennes trygghet och vi ska fortsätta precis som vi gör. Och så sa hon än en gång att jag är så duktig, jag är mer eller mindre isolerad. Jag bor i en by där jag inte känner någon, jag sitter inne i lägenheten heeeela tiden, jag och tösen går ut och går de dagar det är varmare än -15. Blir bara tråkiga rundor att gå för det finns inga fina ställen här i närheten, inga skogsvägar, inga grusvägar här i närheten och inga bra ställen att springa på. Jag springer inte annars men nu är jag så sugen på att sticka ut på en springrunda. Med hundarna. Som är vi mammas och pappas. Där det finns bra vägar och ställen att gå på. Haha :D men så kommer jag mig aldrig iväg när vi är där, skulle kännas så fel att lämna sambon där ensam med min familj medan jag tar hundarna och sticker ut. Jag vill åka dit ensam, helt ensam och få vara ensam med hundarna. De är härliga. Jag vill ha en egen hund igen när tösen är äldre. Gör om, gör rätt. Man ska inte skaffa en hund som kräver så mycket som vår hund gör när man bor litet och har småbarn och är så slut så man somnar överallt. Det går inte och det vet jag nu. Tackar mina föräldrar än en gång för att de kunde ha henne. Vi får ju ta hem henne igen när vi vill men jag vägrar ta tillbaka henne, hon har ju hittat hem nu! Min mamma tycker om henne, mammas och pappas hund tycker om henne, syrran tycker om henne, pappa tycker om henne - mycket. Hon hör dit, det är hennes hem. Hon trivs där och det är helt underbart att se henne så glad! Sista minnet av henne när vi hade henne var att hon jämt morrade och skällde åt mig, visade tänderna och nafsade efter mig. Det var inte läge för oss att ha hund just då, och inte ännu. Sedan. Då kommer det gå bra :)