Pladder och nattliga tankar...

När jag väl kom ur sängen efter mycket stånkande och en hel del smärta, så har faktiskt foglossningsvärken avtagit lite under dagen. Har fortfarande ondare än jag hittills har haft, men inte så grym smärta som igår och i natt. Natten var lika fruktansvärd den, trots alvedon och värmemadrass. Kudde mellan knäna lindrade något, men två toabesök och snurr fram och tillbaka för att hitta en något skönare sovställning gjorde att det blev en ganska så vaken natt. Det blir inte så mycket senare för mig ikväll, är trött som en gris och ska faktiskt masa mig upp till sängen strax.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag haft sammandragningar och förvärkar, inget regelbundet eller smärtsamt, men ändå. Varje gång jag känt av det har jag önskat att det ska bli kraftigare och ihållande. Jag är så hjärtinnerligt trött på att ha ont och inte kunna röra mig nu. Har jag otur så är det 8 veckor kvar... det vill jag verkligen inte! Men vad gör man?

Känns som att jag bara gnäller nu, men det måste man väl få göra ibland. När jag berättar för nån jag känner så säger dom samma sak, "det är inte så långt kvar nu, det går fort!" Det är ju sant, men alla som inte kan njuta av sin graviditet fullt ut, vet att de sista veckorna kan vara fruktansvärt långa. I alla fall känns dom längre än om man har en "lätt" graviditet. Jag kände iaf så med mina första två. Då hade jag inte ont nånstans alls, mådde jättebra psykiskt, inget illamående och allt gick som en dans på rosor. Denna gång är det verkligen raka motsatsen.

Min bebis längtar jag efter så otroligt mycket, det gör vi väl alla? Det ska bli så underbart mysigt när den tittar fram och det bara är att gosa in sig i bebislukt och massor med mys. Min (just nu) yngsta dotter, sjöng Blinka lilla stjärna för magen förut, hon längtar verkligen efter att bli storasyster nu. Hon brukar pussa och klappa magen. Min äldsta dotter säger alltid godnatt till bebisen ;) Jag tycker att det är så gulligt att dom på eget initiativ börjar tänka i de banorna att det faktiskt kommer en liten snart. Spjälsängen står bäddad och barnvagnen likaså och det har dom tittat mycket på, varit med och valt ut gosedjur och sängkläder, pratat om olika namn. Den äldsta tjejen berättar för den yngre hur en bebis ska skötas. Man får inte göra si eller så, man måste vara försiktig, man måste mata och byta blöjor och så berättar hon om allt hon ska lära bebisen - äta, gunga, åka pulka etc... Den minsta är mer intresserad av vad som händer i magen, hur det ser ut, vad bebisen kan, hon lyssnar för att hon kanske kan höra den skrika ;) Hon skrattade som bara den när jag berättade att bebisen kan suga på tummen och blinka med ögonen. Hon har förljt utvecklingen och i timtal tittat i mina böcker och tidningar. Hon har till och med letat efter barnvagnar och bilbarnstolar som hon tycker att vi ska köpa, hon är bara 4,5 år, så det får hon faktiskt inte bestämma hihi. Det är så intressant att se hur engagerade de är och hur olika det visar sig. Jag är iaf övertygad om att båda två kommer att bli suveräna storasystrar, mina små älsklingar som faktiskt inte är så små längre. Jösses va tiden går fort. 8 år sedan jag blev mamma, känns inte alls som så länge sedan och nu väntar jag barn nummer tre.

Undrar när "vuxenkänslan" infinner sig? Den känslan man inbillade sig skulle komma med 18-årsdagen typ, kommer den någonsin? Jag är ju vuxen, fyller ju 30 nästa gång, snart tre barn, sambo, hus och allt annat som ingår i vuxenlivet, men var är känslan?

Någon som vet?