Pladder...

Spenderar ytterligare ett par nätter på hotell och jag saknar mina kärasta hjärtan där hemma. Inte ens hotellfrukosten lockar så mycket som den brukar. För bara två veckor sedan var jag i Göteborg på konferens i två dygn. Nu är det kurs. Åh, va jag längtar till fredag och alla goskramar med mina fina döttrar. Nicklas jobbar natt mellan fredag o lördag, så honom träffar jag ju inte förrän på lördag morgon. Känns som en evighet dit. Men det ska bli så gott att kramas med honom igen. Vi var försenade till tåget idag så vi fick ropa "hej då" till varann, annars hade jag missat tåget. Jag fick kasta mig ut ur bilen och springa med väskan slängandes. Jag hann, men det var på sekunden. Inte ens en puss hann jag ge och inte heller få då så klart. Känns jättetråkigt. Fick ringa upp honom och säga det istället, kan ju lätt konstatera att det inte alls är samma sak. Just nu vill jag bara krypa ihop i hans famn och känna hans värme och lugn.

Jag har idag varit och lagt en blomma och tänt ett ljus på en grav. Min fina vän gick bort i Juli och jag hade ingen möjlighet att ta mig till bergavningen. Men idag var jag där. Ingen gravsten än, men det var så fint med andra ljus, kransar och blommor. Fick dessutom veta att hon dog av naturliga orsaker och inte "självmant" som jag har trott hittills. Alla trodde från början att hon tagit sitt liv, men enligt obduktionsraporten var det "naturligt". Det kändes skönt, men samtidigt så ironiskt och dumt. Hon skulle få hjälp dagen efter, men hennes kropp orkade inte den sista natten. Min fina Annelie! Jag var den sista som pratade med henne och jag hann säga hur mycket hon betydde för mig. Tack för det samtalet käraste vän...

Kan inte sluta tänka på blödningen jag hade idag heller! Skulle vilja vrida fram klockan flera veckor, nästan en månad... Tänk om, inget är väl omöjligt, eller? Jag tyckte att jag hade nog att tänka på som det var, men nu är det ju bara ännu mer...