pappa varför....

Tänk vad lite man vet om framtiden.Bara för någon vecka sen var jag hemma hos min mamma och pappa utan den minsta tanke om att det var sista gången jag såg han:(Visst har han varit mer eller mindre sittande i 1 års tid nu efter ryggoperationen som inte lyckades.Han hade problem med andningen det sista pga att han blivit så krokryggig men enligt läkaren så ville dom inte lägga in honom när alla blodprov var bra..Hur sjuk skall man vara idag för att bli inlagd igentligen???Hatar den jävla sjukvården.Jag ringde hans läkäre samma dag som han gick bort och berättade att pappa verkligen var dålig och då fick vi äntligen en plats på sjukhuset för pappa men medan han väntade in ambulansen så dog han..

Nu känner jag mig mer eller mindre som an robott.Jag har svårt att gråta jag kan inte se min friska pappa framför mig hur mycket jag än försöker.Min pappa var min stöttepelare i livet.Det var han jag vände mig till om det var något. Han var verkligen en stor trygghet för mig i livet.Jag är så rädd att jag bara är inne i en chock att jag inte fattat det än.Jag vill/kan inte bara dra tecket över huvudet och skita i allt.Men känner jag mig rätt så skulle det vara så.Jag är ingen stark person så därför är jag livräd att detta skall hända..Jag har alltid sagt att skulle det hända något med mina barn eller mina föräldrar så vet jag inte om jag skulle vilja leva mer..Fast jag är vuxen så känner jag mig ändå som pappas lilla flicka..

Är det någon här som förlorat en förälder??Hur gick ni vidare??Hur tänkte ni???

Kram