Overkligt och känslosamt

Hej hej.

Det haglar inte med inlägg här direkt. Men jag känner att jag skriver av mig lite när jag känner för det, det är ju min dagbok.

I skrivande stund är det EN månad kvar tills vi börjar med vårt IVF. Det känns sååå konstigt. Det har gått så himla många veckor sedan vi fick veta att det är vår tur nu. Och tiden fortsätter springa sin väg, vilket vi såklart tycker är jätte skönt.

Idag var jag med om något jätte känslosamt. Jag har varit på Rikshospitalet, på IVF avdelningen, dock inte i direkt IVF syfte, utan ett blodprov som visar om mina manliga hormoner (pco) kommer från äggstockarna eller binjurarna.

Jag låg inne på det rummet, som jag om 2 månader ska ligga på, sekunderna efter uttagningen. Med mig där inne, låg kvinnor som precis genomgått det jag ska göra. De drogs ut och in i sina sängar i rummet, någon kom tillbaka efter ingreppet, någon väntade på sin tur och jag hörde dem disskuttera med sköterskorna om att allt gått bra, någon hade jätte ont, någon var så ledsen och glad på samma gång...Då slog det mig, vi hade alla i det rummet samma önskan, samma önskan om ett litet växande liv i magen, och allt blev så påtagligt men ändå overkligt....Då trillade en tår nerför min kind och jag tänkte;

-Älskade barn, gud vad jag älskar dig, redan innan du finns till ♡

Nu räknar jag ner dagarna. Om en månad är det dags att börja behandling!!!!