Otålig väntan

Vecka 7+0 idag, så vecka 8 alltså. Otåligt går jag och väntar på att de första 12 föbaskade veckorna ska gå. I fredags hände något med kroppen, det var som att någon tryckte på en knapp och magen svullna upp så det ser ut som jag är i vecka 20, kan knappt knäppa byxorna, brösten spänner och gör ont. Det kom som en blixt från klar himmel. Så nu kkänner jag mig verkligen gravid.

I morgon har jag inskrivning hos BM kl 8.00. Samma barnmorska som de två föregående gångerna och det känns skönt. Ska bli skönt att prata om oron och det jag bär med mig från missfallet i augusti. Jag känner mig fysiskt och psykiskt redo för den här graviditeten men varje dag är som ett kryss i almanackan. Jag vågar liksom inte se längre än en dag i taget så här i början. Varje dag som jag inte får rosa flytningar är en seger och ett steg i rätt riktning. Som sagt jag kan inte nog beskriva hur skönt det ska bli på nupp/kub då vi får se om allt är som det ska med knytet.

Det känns lite konstigt att redan börja tänka på att använda mammakläder, sätter jag på mig det råder det ingen tvekan om att magen syns, den framhävs ju liksom av de kläderna. Jag har inte berättat på jobbet än så det känns ju lite sisådär om folk skulle börja snacka sins emellan.

Ska försöka få till ett VUL till nu innan nupp/kub för att stilla oron lite, får väl se om det lyckas...