Oslagbar lycka
Villblimamma20 · 2014-04-01 · 573 visningar
Detta inlägg skrev jag kanske för två veckor sedan men valde att inte publicera.
Det är inte lätt att bli gravid. När man gick i skolan så lät det som om att så fort man har samlag så blir man gravid, men så är det ju inte, inte för alla, kanske för vissa..
Missfallet som drabbade oss/mig gjorde ont, speciellt då vi hade kämpat för det där plusset så länge..
På nyår bestämde jag mig för att sluta vara ledsen, blicka framåt och ta dagen som den kommer. Vi kommer få vårat plus, men jag måste börja vara positiv. Den 6 Januari skulle jag ha min mens, den 4-5 fick jag nån spotting, tänkte bara jaha, då vare dags men det kom inget mer, mensen kom aldrig igång, tankarna började genast flöda runt i skallen, tänk om det verkligen tagit sig nu, jag har mer blodådror på brösten faktiskt, tröttare än vanligt är jag nog ändå.. Men jag vågade ju inte hoppas, vågade inte tro.. Den 10 Januari fyllde jag år, tankarna slog mig att testa mig då men att få ett minus på min födelsedag kändes inte alls populärt. Jag tänkte även att OM det visar sig senare att det blir ett plus, då hade jag blivit glad på min födelsedag.
Den 13 Januari, kl 05 nånting testade jag mig, satte mig på huk i badrummet, doppade stickan och väntade. Det behövdes inte många sekunder innan det blev ett synligt plus. Där var det, plusset vi väntat på. Plusset jag trodde skulle ta ett år till att få.
Älsklingen blev självklart glad men samtidigt rädd, vi valde med att vänta med å säga till någon.
Rädslan för missfall dök genast upp, rädslan för ett nytt MA fanns där hela tiden. Så jag ringde gyn och frågade om vi fick komma och titta. Så den 5 februari i vecka 9 (8+2) så fick vi se vårat lilla gryn, ett tickande hjärta.
Det gick väl ungefär fem dagar sen fick jag blod på pappret, jag fick panik, det var inte alls mycket men nog mycket för mina ögon att bli orolig. Jimmy sa att avakta, jag avaktade, två dagar senare var det lite blod igen. Då kände jag att jag måste ringa gyn, ringde in. Hon jag pratade med förstod min oro, så fick tid i vecka 11 (10+3), även då såg allting bra ut, även då fick vi se våran älskling vifta på sina små armar och ett tickande hjärta. Det var den 20 Februari, dagen efter fyllde min älskling år, då valde vi att berätta för våra familjer. Reaktionen från mamma och syrran var nog oslagbara, dom grät floder å jag var som i någon bubbla å kände mig helt lycklig.
Allt känns ännu overkligt för mig, jag köpte en doppler för att kunna lyssna på hjärtljuden, dock har jag svårt att hitta men jag hör hur bebis lever rövare där inne och bara det lugnar mig. Nu har det varit lättare å hitta hjärtljuden, speciellt på morgonen verkar bebis ligga på vänster sida, så där hittar jag det finaste ljudet <3
Nu längtar vi till RUL som är den 11 April. Jag är lycklig men samtidigt rädd men jag är ändå mer positiv nu än vad jag var förra gången :) Så i september kommer våran efterlängtade bebis :') <3
Det är inte lätt att bli gravid. När man gick i skolan så lät det som om att så fort man har samlag så blir man gravid, men så är det ju inte, inte för alla, kanske för vissa..
Missfallet som drabbade oss/mig gjorde ont, speciellt då vi hade kämpat för det där plusset så länge..
På nyår bestämde jag mig för att sluta vara ledsen, blicka framåt och ta dagen som den kommer. Vi kommer få vårat plus, men jag måste börja vara positiv. Den 6 Januari skulle jag ha min mens, den 4-5 fick jag nån spotting, tänkte bara jaha, då vare dags men det kom inget mer, mensen kom aldrig igång, tankarna började genast flöda runt i skallen, tänk om det verkligen tagit sig nu, jag har mer blodådror på brösten faktiskt, tröttare än vanligt är jag nog ändå.. Men jag vågade ju inte hoppas, vågade inte tro.. Den 10 Januari fyllde jag år, tankarna slog mig att testa mig då men att få ett minus på min födelsedag kändes inte alls populärt. Jag tänkte även att OM det visar sig senare att det blir ett plus, då hade jag blivit glad på min födelsedag.
Den 13 Januari, kl 05 nånting testade jag mig, satte mig på huk i badrummet, doppade stickan och väntade. Det behövdes inte många sekunder innan det blev ett synligt plus. Där var det, plusset vi väntat på. Plusset jag trodde skulle ta ett år till att få.
Älsklingen blev självklart glad men samtidigt rädd, vi valde med att vänta med å säga till någon.
Rädslan för missfall dök genast upp, rädslan för ett nytt MA fanns där hela tiden. Så jag ringde gyn och frågade om vi fick komma och titta. Så den 5 februari i vecka 9 (8+2) så fick vi se vårat lilla gryn, ett tickande hjärta.
Det gick väl ungefär fem dagar sen fick jag blod på pappret, jag fick panik, det var inte alls mycket men nog mycket för mina ögon att bli orolig. Jimmy sa att avakta, jag avaktade, två dagar senare var det lite blod igen. Då kände jag att jag måste ringa gyn, ringde in. Hon jag pratade med förstod min oro, så fick tid i vecka 11 (10+3), även då såg allting bra ut, även då fick vi se våran älskling vifta på sina små armar och ett tickande hjärta. Det var den 20 Februari, dagen efter fyllde min älskling år, då valde vi att berätta för våra familjer. Reaktionen från mamma och syrran var nog oslagbara, dom grät floder å jag var som i någon bubbla å kände mig helt lycklig.
Allt känns ännu overkligt för mig, jag köpte en doppler för att kunna lyssna på hjärtljuden, dock har jag svårt att hitta men jag hör hur bebis lever rövare där inne och bara det lugnar mig. Nu har det varit lättare å hitta hjärtljuden, speciellt på morgonen verkar bebis ligga på vänster sida, så där hittar jag det finaste ljudet <3
Nu längtar vi till RUL som är den 11 April. Jag är lycklig men samtidigt rädd men jag är ändå mer positiv nu än vad jag var förra gången :) Så i september kommer våran efterlängtade bebis :') <3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.