Osäker, nervös och för mycket tankar...
Mercedes86 · 2010-05-05 · 479 visningar
Efter allt tjat och gnat och beklagande om både det ena och det andra är det äntligen dags i morgon för henne att i alla fall påbörja sin resa ut!
Det känns fortfarande jobbigt att inte fadern ska vara med även om det är mitt beslut att han inte ska det. Men då jag så länge hade tänkt och accepterat att han skulle det så hade det blivit som ett litet "stöd" trots allt.
Nu känner jag dock att jag måste stå fast vid mitt beslut, för annars "godkänner" jag ju att han har gjort fel och att jag accepterar att han har gått tillbaka till sitt beroende.
Jag önskar att Jonas i alla fall skulle kunna vara med och han kan vara det i början, men just i morgon ska han på repotage till Köping. Fan vilken lyckad tajming, inte!
Fast jag ska tydligen vara glad, för hans chef ville skicka honom till Sundsvall i dag, men då satte han ner foten, vilket han aldrig gör annars, så då förstod de nog att jag verkligen behövde honom.
Mor kommer att vara med, men jag vet inte. Jag är väl mest nervös kan jag tänka. Dagen som jag så länge har tänkt och längtat efter är ju äntligen här! Det blir bara så overkligt. Hon kommer inte att vara i mig längre, utan en levande liten varelse.
Det är verkligen som min mor sa i dag, "I morgon är första dagen på ditt livs äventyr."
Jag undrar liksom lite om det är bara jag som känner såhär eller om det är vanligt att dagen innan vara sjukt nervös och tveksam...
Jag har ingen jag kan fråga då ingen av mina vänner har barn än.
GUD!
Jag försöker att inte kolla på klockan och räkna ner timmarna men det är en omöjlighet just nu. I morgon 07:30 ska jag vara inne.
Hur fan ska jag orka med min sjukdom som är i bott nu och egentligen inget stöd. Min älskade mor kommer att vara där, javisst, men det är inte samma sak.
Nu tycker jag bara synd om mig själv. Typiskt, men det är så många tankar jag har!
Så, nu har jag klagat lite igen!
Jag ska väl avsluta min tavla som jag håller på att måla för att skingra tankarna...
Jag, en skit i rymden som egentligen inte är så konstnärlig, men man gör vad man kan för att inte tänka ibland...
//M...hoppas verkligen att jag fixar det i morgon...
Det känns fortfarande jobbigt att inte fadern ska vara med även om det är mitt beslut att han inte ska det. Men då jag så länge hade tänkt och accepterat att han skulle det så hade det blivit som ett litet "stöd" trots allt.
Nu känner jag dock att jag måste stå fast vid mitt beslut, för annars "godkänner" jag ju att han har gjort fel och att jag accepterar att han har gått tillbaka till sitt beroende.
Jag önskar att Jonas i alla fall skulle kunna vara med och han kan vara det i början, men just i morgon ska han på repotage till Köping. Fan vilken lyckad tajming, inte!
Fast jag ska tydligen vara glad, för hans chef ville skicka honom till Sundsvall i dag, men då satte han ner foten, vilket han aldrig gör annars, så då förstod de nog att jag verkligen behövde honom.
Mor kommer att vara med, men jag vet inte. Jag är väl mest nervös kan jag tänka. Dagen som jag så länge har tänkt och längtat efter är ju äntligen här! Det blir bara så overkligt. Hon kommer inte att vara i mig längre, utan en levande liten varelse.
Det är verkligen som min mor sa i dag, "I morgon är första dagen på ditt livs äventyr."
Jag undrar liksom lite om det är bara jag som känner såhär eller om det är vanligt att dagen innan vara sjukt nervös och tveksam...
Jag har ingen jag kan fråga då ingen av mina vänner har barn än.
GUD!
Jag försöker att inte kolla på klockan och räkna ner timmarna men det är en omöjlighet just nu. I morgon 07:30 ska jag vara inne.
Hur fan ska jag orka med min sjukdom som är i bott nu och egentligen inget stöd. Min älskade mor kommer att vara där, javisst, men det är inte samma sak.
Nu tycker jag bara synd om mig själv. Typiskt, men det är så många tankar jag har!
Så, nu har jag klagat lite igen!
Jag ska väl avsluta min tavla som jag håller på att måla för att skingra tankarna...
Jag, en skit i rymden som egentligen inte är så konstnärlig, men man gör vad man kan för att inte tänka ibland...
//M...hoppas verkligen att jag fixar det i morgon...
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.