oron tar över allt

nu börjar det närma sig med stora steg till att ha vårt älskade barn här hos mig, men tillsammans med att tiden går växer bara oron. En sån stor och kraftig oro som tar all energi och lycka ifrån mig om dagarna, känner mig bara stressad hela dagarna långa. Kan falla i tårar överallt, närsomhelst! upprepa samma sak 100 gånger i mitt huvud ''vårt barn kommer vara friskt och må bra'' men det lyckas aldrig riktig hjälpa på något sätt och vis.

All denna motgång jag och min man har drabbats av sen någon vecka in i graviditeten bara har tagit över alla dagar i veckan. Jag klarar inte av en motgång till, speciellt inte om det gäller vårat älskade lilla barn. alla säger hela tiden ''det är normalt att känna oro över att det ska vara något fel på barnet, men det är så sällan det'' men folk förstår nog inte riktigt att den oron jag känner inte är på en normal nivå och inte heller varför det är så viktigt för mig att allting ska vara bra. Min ångest och oro kan inte beskrivas i ord eller i en text. Det enda som kan sägas är att de påverkar mig så hårt nu de senaste veckorna att jag är sängliggandes, äter knappt något längre och blivit sjukt deprimerad, pulsen skenar iväg och jag kräks av stessen jag känner.

Vårt barn, vår lilla flicka kommer vara två år när hennes pappa är här hos henne. när han på allvar kommer vara en del i hennes liv. Fram tills dess är jag ensam, helt ensam utan någon, inga vänner att vända mig till när saker känns hopplöst, bara mig själv och mitt barn. Mitt liv kretsar kring vårat barn, att få en del av honom tillbaka i min vardag. Att få någon att älska, som ger en lycka och glädje i vardagen igen. Allt är så extra viktigt för mig när allt detta har hänt sen i februari, vårt barn är allt jag har.. Allt måste vara bra, vår dotter måste vara frisk och få ett normalt liv för det är det viktigaste för mig i livet just nu, mitt barns välmående.