Oron och hoppet

Lika mycket förväntansfull och glad som galet orolig.

När jag var frisk, hel och tjänade pengar ville det inte bli något barn. Så vi slutade försöka och jag ägnade livet åt att bara försöka överleva vardagen med sjukdomar och dålig ekonomi. Döm av vår förvåning när jag en dag började räkna och insåg att jag var sen. Vi for iväg och köpte ett graviditetstest, tänkte prova morgonen efter. Men så långt hann vi aldrig.

Under natten började jag blöda, ringde gyn som gav mig tid direkt på morgonen - förmodat missfall sa de. Men ändå när han tittade på ultraljudet - det var en ärta där. Säcken var hel och livmodern stängd. För tidigt för att se några hjärtslag så jag fick en ny tid en vecka senare, order om att inte ha sex, inte lyfta och återkomma om blödningarna fortsatte.

Det gjorde de inte. En vecka senare fick vi se hjärtat slå. Vilken känsla, går inte att beskriva! Att äntligen, efter så många år (7½ år efter slutat med p-piller) få se ett hjärta slå på ultraljud - vi grät av lycka.

Men lika oroliga är vi att något ska gå fel. Några veckor har gått, jag har legat sjuk i influensa - varit matt, jag har fortfarande för mycket vita blodkroppar i urinen, jag har ont därnere, och ibland kommer det en liten droppe blod. Vi försöker låta bli att oroa oss men gör det ändå.

Igår fick jag två kallelser till utraljud, KUB och rutin. Rutinultraljudet har de lagt så sent som sista veckan i april. Det är i senaste laget men det är inte så mycket att göra åt det.

Vi hoppas mest att ärtan är frisk, att vi, efter så många år, ska få ett friskt barn i höst. Att jag och min sjuka, skadade kropp ska orka sju månader till. Och naturligtvis - att ekonomiskt mirakel ska ske så vi får råd med den där trean vi så gärna vill ha.

Tankarna är många, liksom orosmomenten. En dag i taget. Djupa andetag.

Än vågar vi inte andas ut - men ett litet hopp om att vi äntligen ska få bli föräldrar har börjat byggas upp...