oron

så är man redan i vecka 9, det går fort trots att jag önskar att det gick fortare. Men oron finns där hela tiden, varje gång minsta lilla hugget i magen dyker upp, lr varje gång jag går på toa är jag orolig att se blod i trosorna. Önskar att jag bara kunde glädjas fullt ut i stället för att gå med en liten klump i magen hela tiden.

Kanske inte så konstigt trots allt, jag fick ju faktiskt missfall i somras och det tog jag väldigt hårt. Har varit på koll hos gyn redan, va då i vecka 7 och ett hjärta pickade tydligt på skärmen. Helt otroligt, så skön känsla. Jag ska tillbaka igen på fredag och kika en gång till så allt ser bra ut fortfarande. Är då i vecka 10 och kommer förhoppningsvis se ännu mer då. Spännande, men nervös över att inte få se nått hjärta. Så dumt att gå och tänka så men det är svårt att låta bli.

Skriver mer efter det besöket.