Orolig

Jag är lite besviken på mig själv för att jag är så orolig för missfall. Jag trodde att jag bara skulle vara lycklig över att jag äntligen är gravid, och inte tänka så mycket på allt som kan gå fel. Men det tog inte många timmar efter att jag plussat innan jag började läsa på om fosterskador och missfall. Varför kan jag inte bara vara lycklig? Varför tar jag ut det hemska i förskott?

Jag kommer att tänka på Beatrix Kiddo i Kill Bill Vol 2, strax efter att ha plussat blir attackerad av en (kvinnlig) lönnmördare. " I'm the deadliest woman in the world... but right now, I'm just scared **** for my baby ". På grund av det positiva graviditetstestet drar sig lönnmördaren tillbaka och uppgörelsen slutar utan att någon kommit till skada.

Jag har för två månader kommit hem från en krigszon, där jag arbetade. Jag var inte rädd när det hördes skottlossning på gatorna och när raketalarmet ljöd över stan. Jag bodde i ett hus med tjocka betongväggar, jag kände mig trygg. Om det var väldigt oroligt ute stannade jag bara hemma och jobbade. Men nu är jag rädd för att gå på toa och se blod i trosorna. Och hur jag än försöker lägga det i perspektiv hjälper det inte.

Om ungefär en vecka börjar det lilla hjärtat slå.

[image1]