Orkar inte med mer sorg...

Min mamma gick bort i cancer när jag var tonåring. Det var en tuff period, men som tur var hade jag andra släktingar som kunde stötta och hjälpa mig igenom. En av dem som alltid stått mig nära är min pappas ex-fru, alltså den kvinna som han var gift med innan min mamma. Det låter kanske konstigt, men hon blev något av en extra-mamma för mig av den enkla anledningen att hon inte försökte linda in den hårda sanningen och låtsas som om allting var som vanligt när det uppenbarligen inte var det. Hon har alltid sagt saker precis så som de är, alltid accepterat livet som det var även om det varit skit just då. Hon var en av de få människor som faktiskt kunde och vågade prata med mig om mamma. Hon har själv levt ett tufft liv och vi kan relatera till varandra.

Och nu... Nu har jag nyligen fått veta att hon också ska gå bort i cancer. Den är redan så långt gången att läkarna vägrar operera eller sätta igång med cellgifftsbehandling. Det finns ingen anledning. Hon kommer ändå inte överleva. Min pappa som har träffat henne på sjukhuset säger att hon antagligen inte kommer leva tre månader till. Så illa är det. Jag känner mig så jävla förbannad. Varför just hon?! Det känns precis som det gjorde när mamma var sjuk. Då var det också försent, läkarna kunde inte göra någonting. Och 7 månader gravid kan jag inte flyga till Sverige och säga adjö till henne. Jag kommer alltså aldrig få träffa henne igen! Den sista gången vi sågs var innan jag flyttade till USA. Inte visste jag då att det skulle bli den sista gången vi träffades någonsin. Jag är iallafall glad att hon fick träffa min första dotter, även om hon bara var en liten bebis då. Min andra dotter kommer hon alltså aldrig att få träffa. Jag försöker att inte bli helt deprimerad, det kan ju inte vara bra för bebisen. Men det är svårt att inte bara bryta ihop och skrika och gråta som ett litet barn. Jag pallar inte att gå igenom det här igen... Så svårt att behöva mista ännu en nära anhörig till denna hemska sjukdom.