Ont i själen
jvsm · 2012-10-22 · 333 visningar
Jag och maken sitter och bollar tankar fram och tillbaka.
Det finns ju en risk att detta inte alls bara är foglossning utan början till mf. Hade ju ont i bäcken och mage innan missfallet i maj, men då var jag lika långt gången så det blev inte så mycket "förlossning" av det hela. Om inte... så är det foglossning.
Finns inte en chans att jag kan leva så här i sex månader till. Sömnlös, att sitta, ligga, stå och gå värker så jag gråter och kvider. Det kommer krossa det lilla som finns kvar av min hälsa. Att inte sova är inte direkt bra för immunförsvaret. Om immunförsvaret redan är skit - ja då blir det ännu värre. Vilket inte är bra för fostret heller.
Vi sitter och funderar. Om det inte sker ett mirakel och jag slutar blöda så jag kan börja träna igen, eller simma, alternativt att värken bara mirakiöst försvinner... känns det som ett vettigare alternativ just nu att avsluta graviditeten. :-( Jag är emot abort... men jag kan inte ta hand om ett barn om jag varit sängliggande sju månader av graviditeten. Jag kommer vara helt förstörd, med största sannolikhet få både hjärtfel och diabetes eftersom jag redan är överviktig (ligga med vätska i kroppen utsätter hjärtat för ökade prövningar, spec när man redan är fet...), för att inte tala om risken för liggsår om jag ska vara sängliggande. Och hur man kan vara sängliggande när det känns som om någon försöker bända isär hela bäckenet på mig med ett spett när jag ligger...
Just nu känner jag mig bara så fruktansvärt värdelös och meningslös. Jag har sett fram emot att få bli mamma hela mitt liv. Tagit hand om alla andras barn, sedan jag var SEX år gammal. Fatta - då började jag sitta barnvakt åt yngre barn, sedan var varenda prao på förskola, hade flera timjobb på förskolor, skola fram till 2004. Hela högstadiet försörjde jag mig på att sitta barnvakt till dagis/skolkamrater till lillebror. Andras barn. Alltid. Och så lillebror som jag var extramamma åt, som kallade mig mamma...
Försökt såååå många år att få ett eget barn. Och bara blivit sjukare under tiden. Sjukare, fetare och fattigare. Och nu denna blödande skitgraviditet. Känns inte som om det är meningen att bli något barn. Som om det är meningen att jag ska bli mamma. Jag är bara ledsen. Och har ont. Vill helst bara skjuta skallen av mig så jag slipper känna smärtan i själen och smärtan i ryggen. Bara försvinna så jag slipper trasa sönder min själ ännu mer genom att ta ett beslut jag inte vill ta. Men vi måste också tänka förnuftigt. Min kropp är redan utsliten, sjuk. Fortsätter det så här ger jag varken kroppen eller foster chans att må bra/bättre.
Vad jag än gör - gör det ont. Vet inte hur jag ska stå ut med detta ens ett dygn till. Hade det varit en vecka eller två kvar till förlossningen vore det en annan sak. Men nu... utan mål i sikte, med över sex månader kvar. Månader som man inte kan sitta och gråta och kvida så här, som man inte kan ligga sömnlös och gråta för att allt gör ont.
Vet inte vad jag ska göra av mig själv just nu.
Det finns ju en risk att detta inte alls bara är foglossning utan början till mf. Hade ju ont i bäcken och mage innan missfallet i maj, men då var jag lika långt gången så det blev inte så mycket "förlossning" av det hela. Om inte... så är det foglossning.
Finns inte en chans att jag kan leva så här i sex månader till. Sömnlös, att sitta, ligga, stå och gå värker så jag gråter och kvider. Det kommer krossa det lilla som finns kvar av min hälsa. Att inte sova är inte direkt bra för immunförsvaret. Om immunförsvaret redan är skit - ja då blir det ännu värre. Vilket inte är bra för fostret heller.
Vi sitter och funderar. Om det inte sker ett mirakel och jag slutar blöda så jag kan börja träna igen, eller simma, alternativt att värken bara mirakiöst försvinner... känns det som ett vettigare alternativ just nu att avsluta graviditeten. :-( Jag är emot abort... men jag kan inte ta hand om ett barn om jag varit sängliggande sju månader av graviditeten. Jag kommer vara helt förstörd, med största sannolikhet få både hjärtfel och diabetes eftersom jag redan är överviktig (ligga med vätska i kroppen utsätter hjärtat för ökade prövningar, spec när man redan är fet...), för att inte tala om risken för liggsår om jag ska vara sängliggande. Och hur man kan vara sängliggande när det känns som om någon försöker bända isär hela bäckenet på mig med ett spett när jag ligger...
Just nu känner jag mig bara så fruktansvärt värdelös och meningslös. Jag har sett fram emot att få bli mamma hela mitt liv. Tagit hand om alla andras barn, sedan jag var SEX år gammal. Fatta - då började jag sitta barnvakt åt yngre barn, sedan var varenda prao på förskola, hade flera timjobb på förskolor, skola fram till 2004. Hela högstadiet försörjde jag mig på att sitta barnvakt till dagis/skolkamrater till lillebror. Andras barn. Alltid. Och så lillebror som jag var extramamma åt, som kallade mig mamma...
Försökt såååå många år att få ett eget barn. Och bara blivit sjukare under tiden. Sjukare, fetare och fattigare. Och nu denna blödande skitgraviditet. Känns inte som om det är meningen att bli något barn. Som om det är meningen att jag ska bli mamma. Jag är bara ledsen. Och har ont. Vill helst bara skjuta skallen av mig så jag slipper känna smärtan i själen och smärtan i ryggen. Bara försvinna så jag slipper trasa sönder min själ ännu mer genom att ta ett beslut jag inte vill ta. Men vi måste också tänka förnuftigt. Min kropp är redan utsliten, sjuk. Fortsätter det så här ger jag varken kroppen eller foster chans att må bra/bättre.
Vad jag än gör - gör det ont. Vet inte hur jag ska stå ut med detta ens ett dygn till. Hade det varit en vecka eller två kvar till förlossningen vore det en annan sak. Men nu... utan mål i sikte, med över sex månader kvar. Månader som man inte kan sitta och gråta och kvida så här, som man inte kan ligga sömnlös och gråta för att allt gör ont.
Vet inte vad jag ska göra av mig själv just nu.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.