Önskar allt löser sig
Maddox · 2013-05-27 · 492 visningar
Förra veckan fick jag ett så hemskt SMS av min mamma.. Min morfar hade ramlat och låg på sjukhus, det gick jävligt dåligt med honom, spräckta revben och punkterad lunga. Från förr har han halft förlamad hals så han hostar nästan hela tiden eftersom det är så svårt att svälja och maten ofta åker fel.
I onsdags grät jag som aldrig förr. Mamma ringde åt mig, grät. Jag grät. Läkarna hade fått ringa efter familjen. De trodde han skulle dö, han orkade inte vara vaken och mamma satt spänt och kollade hjärtkurvan, försökte lyssna när han andades och masserade hans mage, försökte prata med honom.
I fredags var det min och tösens tur att hälsa på honom. Jag hade inte varit inne på avdelning 3 sedan december 2009, strax innan morfar fick komma hem igen efter stroken. Jag ville bara gråta när jag såg honom! Åh, älskade morfar! Så som jag önskat, hoppats och bett att han skulle få leva länge till. Han hade blivit så mycket bättre, visst, han grät nästan av smärtan, ville bara ropa och skrika för han hade så ont, men han kämpade. Han var arg, han ville hem, mina glädjetårar nästan sprutade, HAN VAR SIG SJÄLV! Visst, han väste fram orden pga smärtan, han fick blåa läppar och han hade en kanyl i handen, sjukhuskläder och satt i rullstol, men han var lika arg som alltid över att vara på sjukhus. Precis som han alltid varit :)
Han ville att tösen skulle stanna hos honom på sjukhuset.
Tyvärr. Det finns en tyvärr sak med dethär. Morfar är ännu på sjukhus, han får mycket lavemang för ja, han har sjukt ont och han måste ju på något sätt kunna tömma tarmarna trots att smärtan i revbenen gör så han inte kan trycka på ens lite.
När han klarar sig utan lavemang slipper han från sjukhuset. Men inte hem. Han ska tillbringa resten av sitt liv på bäddavdelning. Han vet inte om det, för han hatar bäddavdelning, han hatar ålderdomshem, han hatar sjukhus. Han vill bara hem.
För morfars skull fortsätter jag att önska, hoppas och be att han ska bli mycket bättre. Han har ju alltid funnits så han kan inte dö. Han kommer alltid att finnas, det måste han.
I onsdags grät jag som aldrig förr. Mamma ringde åt mig, grät. Jag grät. Läkarna hade fått ringa efter familjen. De trodde han skulle dö, han orkade inte vara vaken och mamma satt spänt och kollade hjärtkurvan, försökte lyssna när han andades och masserade hans mage, försökte prata med honom.
I fredags var det min och tösens tur att hälsa på honom. Jag hade inte varit inne på avdelning 3 sedan december 2009, strax innan morfar fick komma hem igen efter stroken. Jag ville bara gråta när jag såg honom! Åh, älskade morfar! Så som jag önskat, hoppats och bett att han skulle få leva länge till. Han hade blivit så mycket bättre, visst, han grät nästan av smärtan, ville bara ropa och skrika för han hade så ont, men han kämpade. Han var arg, han ville hem, mina glädjetårar nästan sprutade, HAN VAR SIG SJÄLV! Visst, han väste fram orden pga smärtan, han fick blåa läppar och han hade en kanyl i handen, sjukhuskläder och satt i rullstol, men han var lika arg som alltid över att vara på sjukhus. Precis som han alltid varit :)
Han ville att tösen skulle stanna hos honom på sjukhuset.
Tyvärr. Det finns en tyvärr sak med dethär. Morfar är ännu på sjukhus, han får mycket lavemang för ja, han har sjukt ont och han måste ju på något sätt kunna tömma tarmarna trots att smärtan i revbenen gör så han inte kan trycka på ens lite.
När han klarar sig utan lavemang slipper han från sjukhuset. Men inte hem. Han ska tillbringa resten av sitt liv på bäddavdelning. Han vet inte om det, för han hatar bäddavdelning, han hatar ålderdomshem, han hatar sjukhus. Han vill bara hem.
För morfars skull fortsätter jag att önska, hoppas och be att han ska bli mycket bättre. Han har ju alltid funnits så han kan inte dö. Han kommer alltid att finnas, det måste han.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.