Om att få en sfinkterruptur och om läkning
Bumbi · 2012-05-14 · 4 755 visningar
En total sfinkterruptur, grad 3 - så står det i min förlossningsjournal.
Kort om sfinkterrupturskador : Bara 3-4 % drabbas av en sfinkterruptur skada, grad 3 eller 4. En sfinkterruptur skada innebär att ändtarmens ringmuskel har skadats. Det finns ett yttre och ett inre muskellager (inre och yttre sfinkter) och en analslemhinna. Jag sprack i hela mellangården och genom både den yttre och inre sfinktern och uppåt i analen, men min analslemhinna är intakt, därav en grad 3. En grad 4 innebär att även analslemhinnan brister eller skadas.
Min berättelse om att brista och om att läka och må bra igen: Jag kände aldrig att jag gick sönder trots att jag inte hade någon smärtlindring. Det hördes inget heller. Jag förstod inte att jag hade gått sönder förrän min förlösande barnmorska sa att jag hade gjort det och att jag behövde sys på operation under narkos. Jag mådde bra och som alla andra upplevde jag glädjen när min dotter lades upp på mitt bröst - smärtfri för tillfället. Efter 30 minuter fick jag lämna min dotter till hennes pappa.
Jag fick ligga på uppvaket i ett par timmar innan jag fick träffa både min man och min nyfödda dotter på en speciell avdelning för komplikationer. Min man som skulle ha sovit över på BB (patienthotellet) med mig men fick åka hem sen på kvällen eftersom jag fick dela rum med en annan nyförlöst mamma. Jag kände mig rätt ensam och mör och det var svårt att sköta om dottern. Det var svårt att byta ställning i sängen eller att ta sig upp och byta på henne men jag kämpade mig igenom dessa dygn och är ändå grymt imponerad över att jag inte bröt ihop. Sitta upp är svårt när man är sydd i underlivet och i rumpan så när jag ammade dottern fick jag sitta lite på sidan av ena skinkan.
Jag fick smärtstillande 4 gånger/dygn, fick laxermedel (movicol) och antibiotika. De informerade om vad det innebar att få en sfinkterrupturskada, att det kan vara svårt att hålla gaser och/-eller avföring den första tiden och att det kan ta upp till 6 månader innan man är helt återställd. Att det bara var att vänta och se och att man läkte individuellt. Att det var viktigt att jag gick på toaletten och att jag inte skulle känna mig rädd för det. Jag fick en broschyr om knipträning. Jag berättade att jag ville hem så fort som möjligt och de sa att jag var tvungen till att bajsa först innan de kunde skicka hem mig. Jag fortsatte amma min dotter tills andra natten då jag fick panikångestattack och mådde riktigt dåligt, svårt att andas/tryck i bröstet, hjärtklappning, svettning, overklighetskänsla och illamående, - bara grät och sa att jag inte ville amma längre. Efter det började jag må lite bättre. Andra dygnet gick jag på toa och blev glatt överraskad av att det inte gjorde ont och att jag hade klarat mig till toaletten utan att läcka (ibland blir man glad för det lilla). Glädjefylld över detta ville jag nu åka hem. 3 dygn stannade jag och fick sedan komma hem till min stora dotter och min man med vår nya lilla familjemedlem.
Väl hemma hann jag inte till toaletten utan bajsade på mig. Jag grät och mådde så dåligt, tror att det är svårt att föreställa sig eftersom man tar förgiviet att kunna hålla avföring i vanliga fall. Jag var livrädd för att bajsa ner mig igen eller att lämna bostaden för rädsla att göra det ute, psykiskt var det jätte jobbigt och jag grät massor i en period där. Min man fick stanna hemma med föräldrapenning för att ta hand om mig och vår dotter. Jag bajsade ner mig ytterligare en gång men efter det så har jag kunnat hålla avföring. Smärtan började lägga sig och jag kunde börja knipträna.
2 veckor efter förlossningen så började jag röra mig ute nära hemmet och började känna mig något säkrare, men det dröjde 2,5 månad innan jag började känna mig trygg och min man kunde gå tillbaka till jobbet. När stygnen började släppa gjorde det ont och blödde lite. Jag duschade 2 gånger om dagen och smörjde mig med babyolja för att mjuka upp ärret. När man hade varit uppe en längre tid så gjorde det ont i mellangården och i bäckenmuskelaturen och ibland kan jag fortfarande få det. Men det blev bättre och bättre hela tiden och min självkänsla växte igen!
Idag mår jag bra! Jag har läkt. Jag vill fortfarande inte få diarré eller bli förstoppad, kan inte hålla alla fisar (men även det blir bättre och bättre) men förövrigt så är allt som tidigare där nere. Det ser normalt ut. Och trots den fysiska och psykiska smärtan som min förlossning gav mig så vill jag inte byta bort den då det är det häftigaste jag gjort. Den 15 maj är det fyra månader sedan min förlossning och jag är lycklig och känner mig som vanligt.
Jag hoppas att jag inte skrämde er nu! För min mening är tvärtom att informera och berätta att en sfinkterruptur skada inte behöver betyda det värsta. För min del betyder det NU enbart att nästa barn (om jag får ett) kommer födas med kejsarsnitt precis som min första.
Kram på er!
Kort om sfinkterrupturskador : Bara 3-4 % drabbas av en sfinkterruptur skada, grad 3 eller 4. En sfinkterruptur skada innebär att ändtarmens ringmuskel har skadats. Det finns ett yttre och ett inre muskellager (inre och yttre sfinkter) och en analslemhinna. Jag sprack i hela mellangården och genom både den yttre och inre sfinktern och uppåt i analen, men min analslemhinna är intakt, därav en grad 3. En grad 4 innebär att även analslemhinnan brister eller skadas.
Min berättelse om att brista och om att läka och må bra igen: Jag kände aldrig att jag gick sönder trots att jag inte hade någon smärtlindring. Det hördes inget heller. Jag förstod inte att jag hade gått sönder förrän min förlösande barnmorska sa att jag hade gjort det och att jag behövde sys på operation under narkos. Jag mådde bra och som alla andra upplevde jag glädjen när min dotter lades upp på mitt bröst - smärtfri för tillfället. Efter 30 minuter fick jag lämna min dotter till hennes pappa.
Jag fick ligga på uppvaket i ett par timmar innan jag fick träffa både min man och min nyfödda dotter på en speciell avdelning för komplikationer. Min man som skulle ha sovit över på BB (patienthotellet) med mig men fick åka hem sen på kvällen eftersom jag fick dela rum med en annan nyförlöst mamma. Jag kände mig rätt ensam och mör och det var svårt att sköta om dottern. Det var svårt att byta ställning i sängen eller att ta sig upp och byta på henne men jag kämpade mig igenom dessa dygn och är ändå grymt imponerad över att jag inte bröt ihop. Sitta upp är svårt när man är sydd i underlivet och i rumpan så när jag ammade dottern fick jag sitta lite på sidan av ena skinkan.
Jag fick smärtstillande 4 gånger/dygn, fick laxermedel (movicol) och antibiotika. De informerade om vad det innebar att få en sfinkterrupturskada, att det kan vara svårt att hålla gaser och/-eller avföring den första tiden och att det kan ta upp till 6 månader innan man är helt återställd. Att det bara var att vänta och se och att man läkte individuellt. Att det var viktigt att jag gick på toaletten och att jag inte skulle känna mig rädd för det. Jag fick en broschyr om knipträning. Jag berättade att jag ville hem så fort som möjligt och de sa att jag var tvungen till att bajsa först innan de kunde skicka hem mig. Jag fortsatte amma min dotter tills andra natten då jag fick panikångestattack och mådde riktigt dåligt, svårt att andas/tryck i bröstet, hjärtklappning, svettning, overklighetskänsla och illamående, - bara grät och sa att jag inte ville amma längre. Efter det började jag må lite bättre. Andra dygnet gick jag på toa och blev glatt överraskad av att det inte gjorde ont och att jag hade klarat mig till toaletten utan att läcka (ibland blir man glad för det lilla). Glädjefylld över detta ville jag nu åka hem. 3 dygn stannade jag och fick sedan komma hem till min stora dotter och min man med vår nya lilla familjemedlem.
Väl hemma hann jag inte till toaletten utan bajsade på mig. Jag grät och mådde så dåligt, tror att det är svårt att föreställa sig eftersom man tar förgiviet att kunna hålla avföring i vanliga fall. Jag var livrädd för att bajsa ner mig igen eller att lämna bostaden för rädsla att göra det ute, psykiskt var det jätte jobbigt och jag grät massor i en period där. Min man fick stanna hemma med föräldrapenning för att ta hand om mig och vår dotter. Jag bajsade ner mig ytterligare en gång men efter det så har jag kunnat hålla avföring. Smärtan började lägga sig och jag kunde börja knipträna.
2 veckor efter förlossningen så började jag röra mig ute nära hemmet och började känna mig något säkrare, men det dröjde 2,5 månad innan jag började känna mig trygg och min man kunde gå tillbaka till jobbet. När stygnen började släppa gjorde det ont och blödde lite. Jag duschade 2 gånger om dagen och smörjde mig med babyolja för att mjuka upp ärret. När man hade varit uppe en längre tid så gjorde det ont i mellangården och i bäckenmuskelaturen och ibland kan jag fortfarande få det. Men det blev bättre och bättre hela tiden och min självkänsla växte igen!
Idag mår jag bra! Jag har läkt. Jag vill fortfarande inte få diarré eller bli förstoppad, kan inte hålla alla fisar (men även det blir bättre och bättre) men förövrigt så är allt som tidigare där nere. Det ser normalt ut. Och trots den fysiska och psykiska smärtan som min förlossning gav mig så vill jag inte byta bort den då det är det häftigaste jag gjort. Den 15 maj är det fyra månader sedan min förlossning och jag är lycklig och känner mig som vanligt.
Jag hoppas att jag inte skrämde er nu! För min mening är tvärtom att informera och berätta att en sfinkterruptur skada inte behöver betyda det värsta. För min del betyder det NU enbart att nästa barn (om jag får ett) kommer födas med kejsarsnitt precis som min första.
Kram på er!
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.