Om jag bara kunde sluta oroa mig

Jaaa, nu har jag gått längre i denna graviditet än den förra som slutade i missfall i början av v 10. Denna gång känns det annorlunda på något vis. Jag har mer symptom än förra. Om man nu kan säga att jag har några symptom... Har i de graviditeter jag haft (fem stycken, två missfall, ett barn och en abort) aldrig mått illa, haft foglossningar, varit sur/irriterad eller någonting. Har i stort sett inte kännt mig vidare gravid.

Jag vet ju att jag borde vara nöjd och glad för det, men samtidigt så vet man ju att graviditeten går som den ska om man har symptomen kvar.

Det enda jag haft är lite ömma bröst. Tack och lov är mina bröst fortfarande lite ömma, vilket jag tar som ett gott tecken i alla fall.

Men igår fick jag ont i magen. Tror dock egentligen inte att det är någon fara så...det blöder inte och det känns väl egentligen inte som missfallsont, men ändå. Nu ältar jag. Om och om igen att jag inte vill att något ska gå på tok. Det var typ magknip och ont utåt höftkammen på båda sidor. Typ som att jag hade ÄL. Sen sticks det till i magen ibland, typ högst upp på livmodern (tror jag det är i alla fall). Har kollat runt lite och vad jag kan tro så är det kanske själva upphängningen som sträcks och så. Ligamenten.

Men återigen, jag oroar mig. Hela hela tiden så till den grad att jag ännu inte kunnat känna mig lycklig och glad över graviditeten. Går runt och är övertygad om att det kommer sluta med missfall, så det är ingen mening att glädja sig. Önskar att jag bara kunde slappna av och vara lycklig. För detta är ju verkligen något jag vill. Att allt kommer att gå bra och att jag, min dotter och min sambo kommer ha ett litet pyre här hemma i november.

Finns det någon som är i samma situation som jag, och känner sig livrädd och så, hör gärna av er så kanske vi kan stärka varann .