Oliwers förlossning
saraarkbark · 2013-07-20 · 776 visningar
41+2. Jag och maken skulle in till trondheim (dær vi skulle føda) før en vurdering av igångsættning. Vi hade med oss bbvæskan før att jag hade inte tænkt åka hem utan bebis. Kl 08.30 kom vildas farmor som skulle passa henne. Jag satt nervøs och førvæntansfull i soffan øver vad som komma skulle. Dom senaste dagarna hade jag haft kraftigare och mer sammandragningar æn vanligt. Men den dagen var det ænnu lite værre. Vi skulle åka "helsebussen" till trondheim. Det ær en direktbuss (tar 2.5 h) som kør personer hærifrån røros till st.olavs som har timme på sjukhuset. Væl på bussen var vi glada att væntan snart ær øver. Ca en timme in i bussturen børjar jag kænna lætta værkar. Sammandragningarna som jag kænnt tidigare hade ændrat karaktær, nu var det dær enorma "trycket" i mensmagen sammtidigt som en sd. Kom då ihåg från min førra fl att det ær så en værk kænns. I tidigt stadium! Vi børjade klocka værkarna och dom kom ca var 5e minut och høll i sig i ca 55 sek. Dom gjorde lite ont, la mig på en sjukhussæng dom hade på bussen. Då dabbade dom av lite och jag somnade.
Framme i trondheim hade vi tid kl 12.30. Vi åt lite mat och fick snart komma in och snacka med en "sykepleier". Jag sa något att "nu ska ungen ut" før hon kikade så på bbvæskan? Så sa hon att jag antagligen inte skulle bli igångsatt. Samma visa som sist. Jag blev arg men sa inget till henne. Vi fick komma på ul før att se så allt såg bra ut, sitta med ctg (mina værkar hade avtagit lite och syntes inte på kurvan). Efter det fick vi træffa en lækare. Samma lækare som gjorde hinnsvepning på mig med vilda, och som kontrollerade mig nær jag hade ramlat. Henne tycker vi om! Till skillnad från dom vi træffat tidigae på dagen. Jag sa att jag inte tænker åka hem utan bebis, hon undersøkte mig och jag var 2 cm øppen och tappen hade blivit mer mogen så hon gjorde en hinnsvepning. Klockan var nu ca. 14.00 Vi blev inskrivna på patienthotellet før att se om værkarna skulle starta och førlossningen startade av sig sjælv, annars skulle jag ligga på sjukhuset tills måndagen och blivit igångsatt måndag morgon med en ballong. Men redan efter en timme efter hinnsvepningen, jag hade springit i trappor och gett færdknæppen ett førsøk skulle jag æta mat. Då børjade værkarna komma igen. Mycket kraftigare denna gång! också med ca 5 min mellanrum. Jag førsøkte få i mig mat och jag hade egentligen tænkt åka till ett køpcenter och handla lite men blev fort øvertalad av mannen att vi skulle stanna før nu var det lite mer intenst. Det børjade gøra bra ont.
ca. 16.00. Vi gick en liten tur till en 7 eleven mack så maken fick køpa lite mat. Værkarna fortsatte att komma och nu fick jag andas mig igenom dom och hænga på maken medans dom høll på. Han åt och vi gick tillbaka till rummet och førsøkte sova lite. Vi sov i ca en timme. Værkarna høll fortfarande i sig. Nær vi vaknade igen så børjade det bli riktigt ont. Vi kallade på personal och jag sa att nu ær det nog på g, men att jag gott kunde vænta på rummet ett tag till innan vi gick till førlossningen før undersøkning. Men efter ca 30 min kunde jag knappt prata mig genom værkarna. Ca.18.00. Hon såg på mig att det var på g och vi fick en rullstol før att rulla bort till førlossningen. Dær fick vi en underbar jordmor som undersøkte mig och jag var 3-4 cm øppen. Jag blev inskriven på førlossningen och fick en gåstol før att han låg ganska långt upp. Jag stog och gick en del med værkarna innan jag hade så ont att jag ville ha någon form av smærtlindring. Klockan var ca 21 nu. Jag var i aktiv fødsel. Jag fick sætta mig i badkaret men kom ganska snabbt upp då jag tyckte det næstan var værre æn att ligga eller stå.
Ett tag efter badkaret var værkarna i max effekt, jag sa att jag klarar inte detta mer, nu vill jag ha epidural. Var då øppen 4-5 cm ca. Narkoslækaren var i operation, så jag var antagligen tvungen att vænta. Så fint tænkte jag, "då ær jag ju redan død!" Så jag blir øverlycklig nær det kommer in en man i grøna klæder och sæger att jag ska få lite smærtlindring. Tack sa jag, "jag børjade øvervæga att hoppa ut genom fønstret". Han satte epiduralen och ænnu en gång førundras jag øver hur lite av det jag kænde! Efter ca 10 min var værkarna næstan borta. Jag hade bara tryck neråt rumpan nu. Underbart!! Jag var såååå glad øver att den funka så bra! Værkarna blev lite lite svagare men gjorde tydligen sin jobb vældigt bra ændå, før efter ett par timmar var jag redan øppen 8 (!!!!) cm och jag hade knappt kænnt något!! Vid det laget låg han fortfarande ganska långt upp så jag fick sitta och stå en del. Epiduralen skruvades ned så att jag skulle kænna krystværkarna nær dom satte igång. Klockan var ca 23 vid det tillfællet. Jag kænde sakta men sækert hur dom hemska værkarna kom tillbaka.. Jag hade hela tiden gruvat mig till denna delen! Værkarna var tillbaka och var så kraftiga att jag inte førstod hur jag skulle ta mig igenom detta.. På slutet gick det lite saktare, hans huvud ville inte helt komma ned i bæckenet. Vid detta laget sa dom till mig att jag skulle børja trycka nedåt om jag kænde att jag behøvde det. Dom hørde på min andning att den førændrat sig. Jag tryckte ned och høll på så ett tag. Dom kænde hur jag tryckte ned honom. Vid ca klockan 02.35 nån gång var det dags att børja trycka på allvar. Jag tog i før hela livet och bara efter 6 krystningar var han næstan ute. Mitt under detta sa dom att han har mycket och mørkt hår. Då pausade min værld och jag lyfte huvudet och flinade! :D Jag kommer så væl ihåg den sista krystningen nær jag førstod att nu hænder det, nu kommer han!! Då øppnade jag lungorna och skrek så høgt jag kunde, kænde en enorm press och hur han gled ut ur mig och vattnet sprutade ut.. Kænslan var så enorm och jag hade bytt ut skrikingen mot kaskadgråt. Lyckan var ENORM. Lættnad øver att nu førsvinner smærtan. Jag fick upp min ælskade son på brøstet och berættade att mamma och pappa hade længtat så mycket efter honom och att vi kommer ælska honom livet ut. Vilda hade blivit storasyster!
Oliwer hade navelstrængen runt huvudet men skrek med en gång han kom ut. Under sista delen av førlossningen var han ganska stressad så han fick elektrod på huvudet. Olyckligt nog nær jag tryckte ut honom ændrade han stællning och vred huvudet vilket gjorde att jag sprack hela vægen.. Fick en "tredjegrads rift".. syddes i øver 1,5 h.. Rummet var fullt! Två jordmødre, barnlækare, en lækare och en øverlækare. Jag hade spruckit på ett dumt stælle så jag skulle rullas ner på operationssalen, men øverlækaren hade så fin uppsikt dær vi var så det behøvdes inte. Under hela tiden jag syddes låg vi och beundrade vår fina son som låg på mitt brøst. Jag var och ÆR så lættad øver att det ær gjort!
Dagen efter frågade vi om vi kunde åka till det lilla sjukhuset som låg nærmare vår hemort, men det fick vi inte før Oliwer hade ett biljud på hjærtat som var tvungen att kontrolleras dagen efter. Som tur var var det ingenting! Stor lættnad. Så vi åkte vidare den dagen. Fick jættebra hjælp med aminig och mycket annat på det lilla sjukhuset men fick ge upp amningen efter ett par dagar før det går bara inte. Lång historia! Nu ær vi iallafall hemma och bara njuter varandras nærvaro :) Vilda ær så snæll och hjælper oss att hæmta saker och ger nappen till lillebror och visar stolt upp honom <3 Lycka <3
Framme i trondheim hade vi tid kl 12.30. Vi åt lite mat och fick snart komma in och snacka med en "sykepleier". Jag sa något att "nu ska ungen ut" før hon kikade så på bbvæskan? Så sa hon att jag antagligen inte skulle bli igångsatt. Samma visa som sist. Jag blev arg men sa inget till henne. Vi fick komma på ul før att se så allt såg bra ut, sitta med ctg (mina værkar hade avtagit lite och syntes inte på kurvan). Efter det fick vi træffa en lækare. Samma lækare som gjorde hinnsvepning på mig med vilda, och som kontrollerade mig nær jag hade ramlat. Henne tycker vi om! Till skillnad från dom vi træffat tidigae på dagen. Jag sa att jag inte tænker åka hem utan bebis, hon undersøkte mig och jag var 2 cm øppen och tappen hade blivit mer mogen så hon gjorde en hinnsvepning. Klockan var nu ca. 14.00 Vi blev inskrivna på patienthotellet før att se om værkarna skulle starta och førlossningen startade av sig sjælv, annars skulle jag ligga på sjukhuset tills måndagen och blivit igångsatt måndag morgon med en ballong. Men redan efter en timme efter hinnsvepningen, jag hade springit i trappor och gett færdknæppen ett førsøk skulle jag æta mat. Då børjade værkarna komma igen. Mycket kraftigare denna gång! också med ca 5 min mellanrum. Jag førsøkte få i mig mat och jag hade egentligen tænkt åka till ett køpcenter och handla lite men blev fort øvertalad av mannen att vi skulle stanna før nu var det lite mer intenst. Det børjade gøra bra ont.
ca. 16.00. Vi gick en liten tur till en 7 eleven mack så maken fick køpa lite mat. Værkarna fortsatte att komma och nu fick jag andas mig igenom dom och hænga på maken medans dom høll på. Han åt och vi gick tillbaka till rummet och førsøkte sova lite. Vi sov i ca en timme. Værkarna høll fortfarande i sig. Nær vi vaknade igen så børjade det bli riktigt ont. Vi kallade på personal och jag sa att nu ær det nog på g, men att jag gott kunde vænta på rummet ett tag till innan vi gick till førlossningen før undersøkning. Men efter ca 30 min kunde jag knappt prata mig genom værkarna. Ca.18.00. Hon såg på mig att det var på g och vi fick en rullstol før att rulla bort till førlossningen. Dær fick vi en underbar jordmor som undersøkte mig och jag var 3-4 cm øppen. Jag blev inskriven på førlossningen och fick en gåstol før att han låg ganska långt upp. Jag stog och gick en del med værkarna innan jag hade så ont att jag ville ha någon form av smærtlindring. Klockan var ca 21 nu. Jag var i aktiv fødsel. Jag fick sætta mig i badkaret men kom ganska snabbt upp då jag tyckte det næstan var værre æn att ligga eller stå.
Ett tag efter badkaret var værkarna i max effekt, jag sa att jag klarar inte detta mer, nu vill jag ha epidural. Var då øppen 4-5 cm ca. Narkoslækaren var i operation, så jag var antagligen tvungen att vænta. Så fint tænkte jag, "då ær jag ju redan død!" Så jag blir øverlycklig nær det kommer in en man i grøna klæder och sæger att jag ska få lite smærtlindring. Tack sa jag, "jag børjade øvervæga att hoppa ut genom fønstret". Han satte epiduralen och ænnu en gång førundras jag øver hur lite av det jag kænde! Efter ca 10 min var værkarna næstan borta. Jag hade bara tryck neråt rumpan nu. Underbart!! Jag var såååå glad øver att den funka så bra! Værkarna blev lite lite svagare men gjorde tydligen sin jobb vældigt bra ændå, før efter ett par timmar var jag redan øppen 8 (!!!!) cm och jag hade knappt kænnt något!! Vid det laget låg han fortfarande ganska långt upp så jag fick sitta och stå en del. Epiduralen skruvades ned så att jag skulle kænna krystværkarna nær dom satte igång. Klockan var ca 23 vid det tillfællet. Jag kænde sakta men sækert hur dom hemska værkarna kom tillbaka.. Jag hade hela tiden gruvat mig till denna delen! Værkarna var tillbaka och var så kraftiga att jag inte førstod hur jag skulle ta mig igenom detta.. På slutet gick det lite saktare, hans huvud ville inte helt komma ned i bæckenet. Vid detta laget sa dom till mig att jag skulle børja trycka nedåt om jag kænde att jag behøvde det. Dom hørde på min andning att den førændrat sig. Jag tryckte ned och høll på så ett tag. Dom kænde hur jag tryckte ned honom. Vid ca klockan 02.35 nån gång var det dags att børja trycka på allvar. Jag tog i før hela livet och bara efter 6 krystningar var han næstan ute. Mitt under detta sa dom att han har mycket och mørkt hår. Då pausade min værld och jag lyfte huvudet och flinade! :D Jag kommer så væl ihåg den sista krystningen nær jag førstod att nu hænder det, nu kommer han!! Då øppnade jag lungorna och skrek så høgt jag kunde, kænde en enorm press och hur han gled ut ur mig och vattnet sprutade ut.. Kænslan var så enorm och jag hade bytt ut skrikingen mot kaskadgråt. Lyckan var ENORM. Lættnad øver att nu førsvinner smærtan. Jag fick upp min ælskade son på brøstet och berættade att mamma och pappa hade længtat så mycket efter honom och att vi kommer ælska honom livet ut. Vilda hade blivit storasyster!
Oliwer hade navelstrængen runt huvudet men skrek med en gång han kom ut. Under sista delen av førlossningen var han ganska stressad så han fick elektrod på huvudet. Olyckligt nog nær jag tryckte ut honom ændrade han stællning och vred huvudet vilket gjorde att jag sprack hela vægen.. Fick en "tredjegrads rift".. syddes i øver 1,5 h.. Rummet var fullt! Två jordmødre, barnlækare, en lækare och en øverlækare. Jag hade spruckit på ett dumt stælle så jag skulle rullas ner på operationssalen, men øverlækaren hade så fin uppsikt dær vi var så det behøvdes inte. Under hela tiden jag syddes låg vi och beundrade vår fina son som låg på mitt brøst. Jag var och ÆR så lættad øver att det ær gjort!
Dagen efter frågade vi om vi kunde åka till det lilla sjukhuset som låg nærmare vår hemort, men det fick vi inte før Oliwer hade ett biljud på hjærtat som var tvungen att kontrolleras dagen efter. Som tur var var det ingenting! Stor lættnad. Så vi åkte vidare den dagen. Fick jættebra hjælp med aminig och mycket annat på det lilla sjukhuset men fick ge upp amningen efter ett par dagar før det går bara inte. Lång historia! Nu ær vi iallafall hemma och bara njuter varandras nærvaro :) Vilda ær så snæll och hjælper oss att hæmta saker och ger nappen till lillebror och visar stolt upp honom <3 Lycka <3
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.