Oändligt med kärlek?

Mhy blir 14 månader om 2 dagar och forfarande kan jag bli förvånad av hur mycket jag faktiskt älskar den här lilla tjejen. Ibland är kärleken så stor att jag knappt vet vart jag ska göra av den. Tycker det är fascinerande att man kan älska någon såpass mycket som jag älskar min dotter.

Nåt som dock är jobbigt är att jag ofta får överdrivet dåligt samvete för saker och ting. Jag övertänker helt enkelt och har för lätt att sätta mig in i andras "eventuella" tankar. Som när vi var och hälsade på en vän och hennes son igår så hade Mhy med sin favoritdocka som hon numera inte vill gå hemifrån utan. Och när vi kommer dit så tycker självklart V (vänens son) att dockan är superspännande så han tar den ifrån Mhy och då blir hon super, super, superledsen och verkligen bryter ihop, det här upprepades sisådär 4 ggr och ena gången när Mhy försöker ta tillbaka sin docka så drar V henne i håret och då blir hon givetvis ännu ledsnare. När sånt händer så kan jag få så himla dåligt samvete för då börjar jag sätta mig in i hur Mhy troligtvis tänker. Och då tror jag att hon tänker så här när vi först kommer dit: "Åh vad roligt jag ska få ha det nu och leka med min kompis" och så är hon först jätteglad och så slutar det med att hon blir fråntagen sin docka stup i kvarten och istället för att ha kul så är hon bara ledsen. Känns som hon då tänker att det är mitt fel som satt henne i den situationen. Ja jag vet att jag tänker för mycket men jag vill ju bara att hon ska veta hur mycket jag älskar henne. Blev iaf jätteledsen över det här när vi skulle lägga oss igårkväll.. Dumma dåliga samvete!

Idag är det regnigt som tusan, rätt skönt kan jag tycka då jag överhettas fortare än en ugn nu för tiden. Så i eftermiddag blir det en sväng till Ikano med Mhy, sambon och svärisarna. Måste in på babyproffsen och sukta efter syskonvagn lite. ;p